Krönika: El Plastico
"Publiken sjöng och skrek. Spelarna jagade framåt och försvarade om vartannat i ett spel som svängde snabbt som en svärm med flugor. Gula kort rasade in för ingen höll igen i närkamperna. Det var helt enkelt derby på Borås Arena mot ärkerivalen IFK Göteborg."
Elfsborg mot IFK Göteborg i Borås.
Västderby.
Kanske årets viktigaste match just på grund av prestigen som omger derbyn. Det finns ingen match som jag mer ser fram emot varje år.
Och i år är vi dessutom i ett läge där båda lagen spelade med krav att ta poäng. IFK för att närma sig ledningen och vi för att ta oss upp i toppskiktet igen. Det var press, det var känsla och kamp. Det var – El Plastico.
För första gången på länge skulle min far och jag dessutom åka in till Borås för att se matchen. Hittills i år har vi inte kunnat se så många på plats som vi båda har önskat men den här gången var det dags. Min lyriska beskrivning av upplevelsen på Borås Arena fick dessutom en vän till mig att hänga på och tillsammans vandrade vi mot Arenan sedan vi parkerat en bit bort. Här kom en tråkighet.
Att det finns kamp mellan lags supporterföreningar är knappast en nyhet för någon, inte heller att det förekommer skrikmatcher mellan dessa supporters och ibland regelrätta slagsmål. Det stora antalet poliser som fanns på plats igår antydde att dom ansåg att risken var överhängande för dylika händelser. Det kan dock påpekas att jag personligen fram till igår aldrig sett eller varit i närheten av något annat än lite rop och skrik.
Igår var det två personer som av en eller annan anledning börjat skrika på varandra samtidigt som dom gick åt var sitt håll i en y-korsning på vägen mot Arenan. Gott så, heta känslor blossar upp när det är laddat. Det tråkiga, för att inte säga idiotiska och rent kriminella var att den person som svängde av från vår väg (och gick mot IFK:s läktare) fann det vara en bra idé att ta upp en sten och slunga mot sin antagonist. Ett problem här var att stenen lika gärna hade kunnat träffa vem som helst av oss. Jag vet inte vad som hände sedan men jag kan ärligt säga att min glädje dämpades något av detta tilltag.
Väl inne på Arenan glömdes stenen ganska snabbt bort och istället kom glädjen och laddningen tillbaka. Äntligen var det dags och våra röster steg mot skyarna när vi sjöng in vårt lag.
Det som följde under drygt 90 minuter var en av dom jämnaste matcherna på länge. IFK satsade stenhårt framåt och vann i slutändan statistiken över bollinnehav men dom lyckades under lång tid inte hota vårt mål. Den gulsvarta defensiven stod emot bra och när det ändå rann igenom var Ellegaard en vägg. Vad gäller straffen vi tilldömdes är det ju så att Claesson är straffskytten i Elfsborg om det inte råkar vara så att han är den som fälls, så där finns inga egendomligheter. Claesson är en fantastisk spelbyggare och har förmåga att passa med precision. Men frågan är om han verkligen litar på sin förmåga när det kommer till avslut. I mina ögon verkar det finnas lite brister i självförtroendet just när det kommer till avslut, och då tänker jag på matchen som helhet och inte bara specifikt på straffen. Saken är ju den att Claesson är en skicklig avslutare och han behöver inte oroa sig för sin förmåga, han måste bara inse det.
Detta sagt var det i ärlighetens namn ingen vidare straff.
IFK:s mål ramlade in som av en händelse och plötsligt var allt väldigt tungt. Den massiva blåvita muren dånade över planen och med den press laget höll verkade det gå IFK:s väg.
Men Elfsborg är inte laget som viker ner sig i första taget, framförallt inte i Borås och pressen vände.
Blåvitt må ha vunnit bollinnehavet men gulsvart hade flest avslut och flest avslut på mål. Rohdén pressade framåt, Lundevall jagade livet ur sig, Nilsson hade flera rena guldlägen och Hedlund räddade dagen med sitt 1-1-mål i 56:e minuten. Jag kan inte låta bli att undra om matchen inte kunde slutat med en förkrossande seger om vi hade lyckats bättre med avsluten, jag tyckte rent av synd om Lasse Nilsson när han byttes ut efter att ha varit så nära utan att få någon utdelning. Men det var som det var och underhållningen gick inte att klaga på.
Publiken sjöng och skrek. Spelarna jagade framåt och försvarade om vartannat i ett spel som svängde snabbt som en svärm med flugor. Gula kort rasade in för ingen höll igen i närkamperna.
Det var helt enkelt derby på Borås Arena mot ärkerivalen IFK Göteborg.
Jag önskade jag kunde skriva att vi vann matchen och jag är väl inte helt nöjd med oavgjort, framförallt inte när vi jagar toppen. Men samtidigt är slutresultatet rättvist eftersom vi igår var jämnstarka.
El Plastico är över för i år och vi kan lugnt krita upp ett tolfte streck på väggen, så många år som passerat sedan IFK vann på Borås Arena. Det känns rätt gött faktiskt.
