Krönika: Elfsborg 2.0 - så spelar ett mästarlag
"Det vi såg igår var inte ett före detta topplag som är på väg ner mot superettan."
Igår var matchdag. Det var en sådan där dag när man är lite mer på spänn hela tiden. En dag när man lite noggrannare än vanligt läser igenom tidningen för att försöka få reda på hur läget ser ut. Har någon skadat sig under träning? Hur tror man att uppställningen kommer se ut? Och hur ser statistiken ut mot just det laget som vi skall möta.
Matchdagen är också den dagen i veckan som jag pratar mest fotboll med folk jag möter. Visst, dagen efter kan det naturligtvis bli en hel del också men inte i närheten av samma utsträckning som matchdagen. Det är ämnet som alla dessa människor bär med sig och vill prata om och jag ställer naturligtvis mer än gärna upp för även jag har behov att få snacka Elfsborg på matchdagarna.
Uppenbart vid flera av dessa samtal var att förlustraden som Elfsborg lämnat efter sig i år hade sänkt självförtroendet hos många, den vanliga frågan ”hur tror du det går ikväll?” ställdes med mer oro än vad som är normalt och jag skulle vara mindre än sanningsenlig om jag inte erkände att även jag var en bit ifrån självsäker.
Gårdagens match var något av ett avgörande för resten av säsongen. Ja, många matcher hade återstått precis som nu men en andra förlust på Borås Arena hade varit ett starkt bevis för att någonting verkligen inte stått rätt till i Elfsborg.
Nu vill jag snarare hävda att motsatsen är bevisad.
För mig var det var det två saker som jag försökte hålla fast vid för att inte stressa upp mig inför matchen. Dels att vi rent statistiskt kunde vara ganska säkra på att vinna över Djurgården och dels att spelet sett så pass bra ut mot AIK. Hemmastyrkan var inte att fullt lita på efter matchen mot MFF men kanske revanschlustan.
Inledningen var dock kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Även Djurgården hade något att bevisa igår och gick ut precis lika hårt som Elfsborg i hopp om att ta ledningen bara genom sin rena styrka. Resultatet på planen var att båda lagen framgångsrikt läste varandra och spelet stannade för det mesta på mitten av planen. Under dom första 20 minuterna kom bara en enda riktigt farlig boll och det var Hedlunds försök som faktiskt bara rullade ut till inspark. Djurgårdens försök till avslut var både ganska svaga och utan ordentlig riktning. Med andra ord hade ett ledningsmål varit mer tur än skicklighet.
Det som sedan hände var att Elfsborg växlade upp. Dock utan att nästan omedelbart tröttas ut som tidigare år. Igår var det snarare så att man under dom första 20 minuterna spelat på halvfart och sedan bara ökade lite och i och med det började spela ut gästerna.
Lasse Nilssons kyliga avslut på Hedlunds passning var en direkt fortsättning på denna satsning framåt.
Elfsborgs spelare rörde sig hela tiden istället för att vara dom stillastående bolltittarna som vi så många gånger reducerats till. Igår var det energin från AIK-matchen och lite till. Det var målmedvetet och starkt både i anfall och försvar. Nya alternativ visade sig konstant och långa stunder verkade inte Djurgården veta vad dom skulle göra.
Och Simon Hedlund. Det har varit några tunga perioder för honom men vilken lysande klass han visade igår. Vilken stjärna. Efter målgivande assist i 36:e drev han tillsammans med Viktor Claesson upp ett av dom mest underbara anfallen jag sett i Allsvenskan, toppat av Claesson perfekta avslut mellan benen på en chanslös Höie.
I andra halvlek är det fortfarande vår match, kanske till och med mer än i första. Men så händer det som straffat oss så många gånger förut. Elfsborg verkar bli säkra på sin seger och försvarade istället för att fortsätta anfallen. Då var det ändå 40 minuter kvar och ett mål från Djurgården kunde ha satt matchen i ett helt annat läge.
Prodell punkterade allt i 66:e med sitt nickmål och visst hörde man klacken strax därefter som i glädjeyra skanderade: så göra vi när vi krossar Djurgården!
Det var så vackert och så bra. Elfsborg spelar så som Elfsborg bör. Det vi såg igår var inte ett före detta topplag som är på väg ner mot superettan. Det vi såg var den nya versionen av topplaget. Det vi såg var Elfsborg 2.0 och det är så ett gulsvart mästarlag spelar.
PS
Simon Hedlund har snart gjort sig förtjänt av en egen sång om han fortsätter såhär.
