Krönika: Elfsborg ägde sin fästning

Krönika: Elfsborg ägde sin fästning

"Det var hårt, det var lite fult och det var så vackert."

Det har utvecklats ett tillstånd hos mig som bäst kan beskrivas som pessimism ju längre den här säsongen har lidit. Ett tillstånd som hoppas på framgång men ständigt är berett på besvikelse. Jag vill inte vara i det tillståndet och gör mitt bästa för att undvika det (varför varje förlust varit smärtsam) men det är svårt när det går emot oss. 
Igår till exempel hade jag väldigt svårt att faktiskt tro att det skulle gå hela vägen. Vi fick inte till det i första halvlek, som varit vår i regel enda starka period i matcherna, och möjligheten till förbättring kändes osannolik. Rent statistiskt var det osannolikt. 
 
När vi då ändå trotsade statistiken och kom ut starkare i andra halvlek och tog ledningen med 2-0 (känns dom siffrorna igen månntro?) så fanns det någonting inom mig som förberedde sig på att fastän det bara återstod några få minuter så skulle våra motståndare lyckas kvittera via snabbt mål och sedan fast situation sekunden innan slutsignal. Alldeles för många gånger har det redan hänt för att man inte skall ta med det i kalkylen. 

Detta tillstånd gjorde dock att min glädje vid slutsignalen var desto kraftigare, inte minst för att pessimisten inte fick rätt. Elfsborg hade inte tappat hela sitt spel i andra halvlek, inte ens slappnat av på takten och låtit Sundsvall ta över så som vi låtit nästan alla andra göra. Elfsborg ökade, Elfsborg kämpade och Elfsborg stod som slutliga segrare. 

Igår var en match som visade ett Elfsborg som attackerade utan att tappa bort sig i försök att kopiera det man gjort under tidigare säsonger. Det var hårt, det var lite fult och det var så vackert. För när man gav upp försöken att kopiera sig själva lyckades man uppfinna det man sökt efter. Ett lagspel som nådde hela vägen fram. Genomskärningarna var farliga och fick resultat och motspelare dribblades bort med en aggression som sällan synts till i år. Elfsborg hade bestämt sig för att visa vem som hade hemmaplan. Vem som äger fästningen.

Jag vill inte påstå att Elfsborg spelade utan finess utan snarare att finessen skyddades med en orädsla för tacklingar och det betalade sig. Ja, vi hade fler tillfällen av olämpliga uppföranden men det enda gula kortet som delades ut föll på Sundsvalls Juanjo Ciércoles och inte på någon i hemmalaget. Tio hörnor för Elfsborg mot fem för gästerna och två mål mot inget. 
Anfallen låstes fast på offensiv planhalva och visst kom det där målet i andra halvlek som vi väntat på i stort sett hela året och självklart var det Prodell som satte det. 
Knappt 20 minuter senare sattes spiken i gästernas kista när Ishizaki snurrklackade in bollen i mål. 

Betydelsen av segern är naturligtvis enorm. Psykologiskt för spelare och supportrar och poängmässigt i kampen för att få fortsätta att hålla till i Allsvenskan. Det återstår inte särskilt många matcher nu och det är av absolut högsta betydelse att vi inte tappar fler poäng. Vi ligger en bit över kvalplats men inte så långt att det finns utrymme för avslappning eller uppgivenhet. Vi skall ta det här hela vägen fram och när slutsignalen för årets sista match blåses så skall vi ha kvar vårt Allsvenska kontrakt.

PS
Ishizakis mål. Om inte det är en kandidat för årets mål behöver juryn bytas ut. 

Lars Mild2018-10-22 21:04:16
Author

Fler artiklar om Elfsborg