Krönika: Elfsborg är värdiga Europa League
I stunder var det Elfsborg som var det starkare laget.
Få gånger har man väl sett en så hedersam förlust som den igår. På ett sätt är det alltid lika bittert, det hedersamma antyder att vi inte var långt ifrån och att vi snubblade på målsnöret.
Å andra sidan kan alla gulsvarta gå med huvudet högt idag för vi var verkligen inte långt ifrån. Vi förlorade på detaljer snarare än att bli överkörda som förväntat och i stunder var det Elfsborg som var det starkare laget.
Jag har undrat om vi hade den högre nivån tillgänglig efter dom mindre lyckade matcherna i Allsvenskan. En undran om vi redan bränt krutet i kvalet. En helt onödig undran skulle Elfsborg visa mig igår. Det gulsvarta lag som kämpade i ösregnet i norra Holland var mer än en nivå över det som misslyckades med att besegra Hammarby. Det var det lag som vi vande oss att se medan kvalet pågick. Det som fulla av energi och med respektlöshet möter moståndarna och tvingar dom att svettas för sina löner. Det laget som får varje Elfsborgare att med stolthet bära vårt klubbmärke.
Jag anlände hem efter att ha följt med till äldsta dotterns simskola och lyfte med mig yngsta dottern in till soffan efter att ha hälsat på hustrun. Lätt stressad startade jag upp allt och det första jag ser hända är att Elfsborg tar ledningen genom Ahmed Qasem. Tydligen hade jag därmed missat den svagaste perioden av matchen för oss. Med minsta möjliga marginal visade det sig förvisso vara offside men bara det faktum att vi lyckades spela oss förbi och så läckert placera in bollen. Bara det var en signal stor som en majbrasa i vårnatten. Elfsborg är inte något dussinlag från en liga som inte skrämmer någon på kontinenten och det hade inte AZ Alkmaar räknat med.
Att Timothy Ouma bara minuter senare skulle plocka upp en fin liten touch och sedan bomba in ledningsmålet var bara ren lycka där hemma och dessutom helt rättvist. Kvitteringen genom Isak Petterssons fummel med en blöt och hal boll var olyckligt och tyvärr kostsamt men man kan inte påstå att han på minsta sätt skall skämmas, även om jag misstänker att den stunden nog spelades om och om igen i hans huvud under natten. Pettersson stod för ett antal helt fantastiska räddningar och var en stor anledning till att vi inte förlorade med fler mål sedan vi fått ett ytterst tveksamt rött kort på Sebastian Holmén och med trötta ben fick spendera slutet av matchen med att stå emot anfall efter anfall av ett hemmalag som ville få vinna stort (och misslyckas).
Ingen i Elfsborg behöver skämmas. Inte Holmén för det röda kortet, inte Qasem för straffen och inte Pettersson för den tappade bollen. Alla tre misstag som förvisso kostade men delar av detta får läggas till utbildning i hur spel i europeiska turneringar ser ut och en del till otur. Faktum är att vi trots dessa misstag inte var alltför långt ifrån att ta med oss en poäng från Holland. Och vi skall heller inte glömma att det krävdes misstag och en straff för detta, åtminstone ekonomiskt, överlägsna lag att besegra oss. Det är något att med stolthet bära med sig. Ja, vi förlorade men vi var långt ifrån utspelade och det här äventyret kan nog bli roligare än vad vi nog vågat hoppas på.
Forza Elfsborg!