Krönika: Elfsborg skakade storlaget
Dom vann med lite tur
Vi förlorade.
Det är inte en lika rolig sak att skriva som när vi vann mot Roma, av naturliga skäl.
Men jag finner att jag inte deppar över förlusten. Inte så mycket som jag gjorde när vi torskade borta mot Sirius och absolut inte som jag gjorde när vi spelades ut av Häcken.
Dom två matcherna var ren underprestation av oss. Vi borde ha kunnat stå upp bättre och vinna. Hur kan jag säga det? Det finns ju inga enkla matcher i Allsvenskan?
Nej, det är förvisso sant men vi är det Elfsborg som slog ut Molde i kvalet. Som besegrade Roma på hemmaplan och som var en olycklig stolpträff från att spela oavgjort mot Galatasaray på en av dom svåraste bortaplanerna i Europa.
Och dessutom inte mot ett b-lag som ställts upp för att städa undan den lilla okända klubben från Sverige. Nej, det här var toppspelare som inte tänkte låta sin klubb gå under som Roma gjorde. Som hade uppgiften att vinna.
Och ja, det gjorde dom ju också.
I första halvlek hade vi några försök. Vi tog oss fram men hemmalaget försvarade framgångsrikt. Min uppfattning är att vi hade lite för mycket respekt, var lite för avvaktande i första fyrtiofem och det öppnade för hemmalaget att dominera oss. Och ha lite tur.
Vi höll ändå ut i nästan en halvtimme innan vi tappade bort en markering och 1-0 var ett faktum. Innan och efter storspelade Isak Pettersson som bara han kan göra och räddade oss med den ena omöjliga blockeringen efter den andra. En enorm insats som inte skall svärtas av att han fick plocka bollen ur nätet fyra gånger.
Jag menar låt oss vara ärliga. När vi lottades mot detta turkiska topplag så var det väl få som på allvar trodde att vi skulle vinna. En häftig match och en stor erfarenhet absolut men målet var kanske det mer realistiska att försöka nå oavgjort eller åtminstone inte förnedras med mängder av mål. Hopp om seger, ja, men med förståelse av verkliga förhållanden.
Men sen vann vi den där hemmamatchen (en sanning vi gulsvarta kan njuta av för alltid) och mer hopp tändes. I alla fall i supporterled tror jag att en ny dröm anades. En som fick en ordentlig törn när vi gick till halvtidsvila i underläge 3-0.
Vi hade dock höjt oss rejält redan när dom fick in sitt första mål. Vågade gå på och ta bollen och föra den uppåt men vi tappade lite markeringar och ett och annat mindre lyckat beslut ledde alltså till att vi såg ut att ha förlorat allt redan i första halvlek.
Men, det här är Elfsborg och det fick hemmalaget känna av i dom sista fyrtiofem plus tillägg. För här ändrades styrkeförhållandena. Då var det vi som tog över och vi var inte långt från att pressa dom till delad poäng. Men maskning och VAR-tid som vi inte fick tillbaka stal åtminstone två försök ifrån oss i vår jakt.
Niklas Hult, mors stora favorit, Michael Baidoo och Johan Larsson såg alla till att reducera resultatet och vi vann åtminstone andra halvlek med 1-3 även om det inte räckte till att vinna matchen.
Så varför är jag inte deppig, det var ju så nära?
Därför att jag inte hade räknat med att vinna. Att ett lag från Allsvenskan, mot en a-trupp från detta lag, ens gör ett mål är att se som en stor framgång. Att inte förlora med förnedrande siffror skulle vara en framgång. Vi gjorde mer än så. Vi tog över matchen. Vi pressade, vi gjorde tre mål och hade chansen på fler. Och hemmalaget vet om det.
Vi skakade Galatasaray på deras egen hemmaplan.
Vi var starka och kan resa hem med stolthet tillsammans med en besvikelse över att inte ha tagit poäng.
Vem hade väntat sig att vi skulle kunna göra det och känna så?
Därför är jag inte deppig.
