Krönika: En besvikelse
"När det dröjer tills klockan visar 38 minuter innan första riktiga målchansen kommer för Elfsborg på hemmaplan då är något fel."
Bortapremiären mot Djurgården var en uppvisning i överlägsenhet. På bortaplan dominerade vi i nästan hela matchen och tog också med oss tre välförtjänta poäng hem därifrån.
Märk väl att detta alltså var på bortaplan. Första halvlek lämnade trots dominansen en del att önska men det var lovande och blev bara bättre i andra halvlek.
Varför tar jag då upp detta nu?
Jo, därför att vi igår tycktes befinna oss någon annanstans än i Borås. Vi var på andra sidan av spegeln från matchen på Tele2 Arena. Lika dominanta som vi var i Stockholm lika fumliga var vi på hemmaplan. Matchen mot Djurgården lovade saker inför hemmapremiären och vi tog förhoppningen med oss. Matchen igår var därför bara ännu mer av en besvikelse.
Hammarby har varit i Superettan i flera år. Det är inte ett lag som man kan avfärda på grund av det men det är ändå något som man kan ha med sig. Dom har i flera år misslyckats med att ta sig upp från den lägre divisionen när vi år efter år har hållit oss i toppen av tabellen (med 2013 som enda undantag).
Ändå var det genom i stort sett hela första halvleken som om allt var tvärtom.
Det var en otrolig massa fummel med bollen som tappades stup i kvarten till motståndare. Antingen genom att vi inte fick med oss bollen i dribblingarna eller genom att passningar gick helt fel. Det var som om det inte fanns någon som helst kommunikation på planen och alla bara försökte undvika katastrofer hela tiden. Det enda som räddade oss var att Hammarby i stort sett var lika usla på att hantera bollen. Under hela matchen hade bortalaget inte mer än en handfull målchanser.
Det kanske låter väldigt hårt men jag är ganska säker på att ingen som befann sig på Arenan igår skulle säga emot. Det var inte mycket som fungerade alls.
När det dröjer tills klockan visar 38 minuter innan första riktiga målchansen kommer för Elfsborg på hemmaplan då är något fel.
Som genom ett under fick ändå Hammarby in 0-1 i slutet av första halvlek och då blev det hela bara ännu tyngre. Simon Hedlund räddade oss i början av andra halvlek genom att sätta 1-1 men mer blev det inte.
Vi blev bättre i andra halvlek vilket är glädjande även om det inte var det Elfsborg vi är vana vid att se på Arenan ändå. Arber Zeneli hade god påverkan på spelet när han kom in då han faktiskt i större utsträckning än någon annan lyckades hålla i bollen. Lasse Nilsson gav oss betydligt fler chanser till mål genom sina genombrytningar men det var förgäves. Skotten som avlossades var nästan alla för veka och gick rakt i händerna på Hopf.
Frisparkarna och hörnorna var bättre slagna den här gången vilket var ett stort plus även om vi inte lyckades göra något av dom. Och problemet blev bara värre ju längre matchen led.
Målchanserna för Elfsborg duggade tätt i andra även om få egentligen var farliga och där kommer problemet.
Jag kan naturligtvis inte säga säkert eftersom jag inte kunde se alla vinklar och därför kan ha missat hur målet täcktes men det verkade nästan som att dom gulsvarta inte ville försöka göra mål. Som om dom var rädda för att misslyckas. Det gick så långt att vi i klacken kände oss manade att ta upp den klassiska ramsan: Våga skjuta det är tufft att göra mål.
Det säger en del om vår frustration och besvikelse.
Vi kan bättre än vad som visades upp mot Hammarby. Vi kan spela bättre ute på plan och vi kan och skall våga försöka göra mål. Minns att det finns inget att frukta utom fruktan själv.
Låt oss slippa vara med om en sådan här besvikelse igen Elfsborg.
