Krönika: En del dom drar till Borlänge – andra blir förbundskapten
Vårens andra ”HBK-chock” är ett faktum. Och vad fasen ska Olof Lundh & co skriva om nu?
Hösten 1998. Nyinflyttad till Halmstad vill jag ha något att engagera mig i utanför arbetet och det känns ganska naturligt att ta kontakt med klubben i mitt hjärta. Träffar en man som heter Janne Andersson och vi diskuterar ett eventuellt tränaruppdrag för något av de yngre pojklagen. Några månader senare drar flyttlasset vidare till Skåne och en lovande tränarkarriär tar slut innan den ens hann börja. Ha. Ha.
Nästa gång jag träffar Janne Andersson är nästan 10 år senare på MFF:s nätverk inför en match mot HBK. Efter att dåvarande Malmötränaren Roland Nilsson hållit ett ganska krystat anförande är det dags för Janne att ta plats på scenen. Minns än idag hur han med sin avväpnande, avslappnade stil lockade fram den ena skrattsalvan efter den andra hos den skånska publiken. 1-0 till HBK redan där. Att det sedan blev 3-0 på planen i klubbens sista (?) bortamatch på Stadion gjorde ju inte saken sämre.
Har naturligtvis inte en aning om ifall Janne har vad som krävs för jobbet som svensk förbundskapten men en sak undrar jag: vad fasen ska Olof Lundh & co skriva om de närmaste åren? För är det något jag tror att Janne kan hantera så är det media. Därtill känns han som en oerhört klok och jordnära man. Med honom kommer också tydlighet och raka puckar.
Visst har Andersson nämnts i förhandssnacket, men att han verkligen skulle få jobbet var ändå klart oväntat. Kanske särskilt med tanke på att han inte har någon tidigare koppling till förbundet som t ex Jörgen Lennartsson eller Håkan Ericson (OBS! inte den presumtive demontränaren som nämns ovan). Och min första reflektion var: känns Janne verkligen tillräckligt ”international”? Å andra sidan: gjorde Lars Lagerbäck det? Hamrén, med sin erfarenhet från Danmark och Norge?
Karriären som huvudtränare började ju med att Janne nästan förde HBK till ett sensationellt SM-guld 2004. Den resan slutade dock (för egen del) med gravöl i Tylösands bubbelpool - men priset som årets tränare fick han i varje fall.
De kommande åren präglades av bottenstrid men under 2007 och 2008 var Halmstad på väg att lyfta för att sedan åter sjunka igen. När Janne lämnade 2010 var åtminstone jag ganska trött på honom. Men I backspegeln framstår hans prestation ändå som…ganska så bra (han har själv räknat ut att han snittade på en sjundeplats under sina år i HBK)!
Den internationellt största (läs:enda) framgången kom 2005 då han ledde HBK till gruppspel i UEFA-cupen efter att man i Lissabon slagit ut Sporting som våren innan nått finalen i samma turnering. En prestation som i sedvanlig ”HBK-konspiratorisk” anda glöms bort i medierna medan man till leda fått höra om Trelleborgs seger över Blackburn. Utan att förringa skåningarnas prestation så var kanske Blackburn lite av vad Leicester är idag i ett Premier League som då inte var vad det är idag. Göteborg vann t ex sin grupp i Champions League före Manchester United samma höst.
Men vårens andra ”HBK-chock” var i varje fall av det trevligare slaget. Och visst känner vi oss som Bollklubbare lite stolta idag över att nästa förbundskapten för svensk fotboll kommer från Halmstad!
Stort lycka till, Janne!
