Krönika: En generation av stål
Jag minns det som igår. Det var den 14 juni 1999 och vi mötte Aik på Råsunda. Det var första gången mamma lät mig gå på derby på egen hand. Ett stort och spännande ögonblick för en – i eget tycke - hårt hållen 15-åring som inget hellre ville än att få känna sig vuxen och självständig. Derbyt inföll bara någon vecka efter skolavslutningen, och tråkningarna mellan Djurgårdarna och aik:arna i klassen hade gått varma under de sista dagarna fram till sommarlovet. Likaså hade det gnabbats på fotbollsträningarna hos Bromstens 83:or, där det hade smällt extra mycket mellan Djurgårdare och aikare de senaste träningarna.
Vi var kanske inte så gamla ännu. Men vi var fullt medvetna om prestigen i ett derby. Vi levde ju den här rivaliteten varje dag. I skolan, på fritidsgården, på fotbollsträningen. Varenda en av oss visste vad det innebar att vinna eller förlora den här matchen. Så när jag klev upp på Råsundas södra läktare, trefemmafull och grann, gjorde jag det med en hundraprocentig känsla av att jag nu var en oumbärlig krigare i Djurgårdens tjänst, med uppgiften att tömma mina lungor fullständigt under de kommande 90 minuterna.
När slutsignalen sedan gick och 1-3 förlusten var ett faktum kom ilskan. Först ilskan över domarj#veln som både lät Aik göra mål på en skadad Lindblad (eller Lossman, minns faktiskt inte) för att sedan själv studsa fram bollen perfekt till Krister Nordin som gör 3-1 i 89:e. Sedan ilskan mot det egna laget som tillät sig att förlora mot vår värsta rival. Fattade de inte vad det här innebar? Vad jag nu skulle behöva stå ut med? Klasskamrater som kostar på sig svindyra sms från sin Nokia 3210 nu när vi inte ses i skolan dagen efter. Komma ner till fotbollsträningar och mötas av hånfulla leenden, grannkidsen på gården som egentligen inte bryr sig (och definitivt inte var på matchen) men som aldrig är sena att sticka kniven i någon som redan ligger ner.
Det var kort sagt ett rent helvete att ta sig igenom de första dagarna efter en derbytorsk. Det var däremot ett helvete där revanschens lågor brann betydligt starkare är smärtans. Min önskan att själv få stå där som segrare, att få vara den som fyrar av det hånfulla leendet på fotbollsträningen och gå med högt huvud in i klassrummet blev det som drev mig att på nytt lösa biljett när det var dags för derby igen.
En generation av stål
Även om jag upplever att det finns någon slags allmän ”överdjurgårdshet” som sitter i oss alla tror jag också att varje generation DIF formas i sitt supporterskap av vad DIF var under de kritiska tidiga åren, när du gått från att heja på Djurgården till att leva med Djurgården. Jag själv, som mestadels växte upp med Division 1 Norra-DIF har givetvis formats av detta i mitt sätt att se och tolka DIF på idag. Jag förväntar mig helt enkelt att det förr eller senare, på ett eller annat sätt, kommer att gå åt skogen. Jag ser mig helt enkelt gärna som en slags ”oj oj pojkar om ni tycker det här är skit, då skulle ni bara veeeeeeeta hur det var i Norrettan 1997”-person med tolkningsföreträde när det gäller DIF-ångest.
Men om sanningen ska fram så fick jag faktiskt uppleva mitt första guld innan jag fyllt 20, och därefter några fina år av derbysegrar och överlägsenhet. I ett större perspektiv är därför mina gamla ångestminnen av Norrettan givetvis ingenting för de som hade levt DIF betydligt längre än jag själv. Att tävla i ångestminnen kan vi dock alla göra. Det är till och med lite skönt ibland, inte minst vid de tillfällen då det kan ge lite perspektiv i en ångestfylld nutid. Det är som en inbyggd självhjälpsmekanism som du likt en snuttefilt kan dra fram och trösta dig med när det behövs.
Men skulle det på allvar anordnas en tävling för vilken generation DIF som har mest att gnälla över sätter jag mina pengar på de krigare som började leva DIF runt 2010-talet och framåt. För jämfört med vad ni har fått uppleva under den här bisarra derbyökenvandringen står sig mina gamla minnen slätt. Trots besvikelse på besvikelse, trots ett derbyfacit så osannolikt att spelbolagen inte ens tagit emot spel på det för några år sedan pga. otänkbart, trots alla krossade förhoppningar och tomma utfästelser, trots att ni (i princip) aldrig fått gå med högt huvud in i klassrummet, till jobbet eller till fotbollsträningen. Trots allt detta har ni krigat på, utvecklats, blivit fler och blivit bättre. Jag kan inte med ord beskriva den beundran jag känner inför hur ni har tacklat de här åren. Ni är verkligen en generation som borde ha tröttnat. Gett upp, ägnat er åt något annat. Istället bestämde ni er för att bli en generation av stål.
Ni är Djurgården
Hur länge ni behöver fortsätta kämpa önskar jag verkligen att jag kunde ge ett svar på, men det vet jag inte. Det jag däremot vet är att ni genom er envishet och ert idoga slit ger näring till många av oss andra. Vi ser hur gärna ni vill, vi känner er passion. Vi inspireras och dras med. Vi vill inget hellre än att se oken lyftas från era axlar och bjuda er på en segerskål – för gudarna ska veta att ni förtjänar det.
Och jag lovar er - förr eller senare kommer den här perioden av derbymisär att vara ett minne blott. Reducerad till ett av många många kapitel i historien om Djurgårdens IF. Och det som kommer att berättas om för kommande generationer ur det kapitlet är inte ett gäng bedrövliga derbytorskar, utan om de hårdhudade stålmännen och stålkvinnorna som skar sig igenom det. Som aldrig gav upp. Som fortsatte att köpa sina säsongskort, fortsatte att skrika sig hesa på derbyn. Som fortsatte att tro, hoppas och vilja även i de stunder det kändes förtvivlat, ensamt och mörkt.
Det är alla ni stålmän och stålkvinnor som är 128-åringen Djurgårdens IF. Och det är tack vare er som Djurgårdens IF kommer att stå starka i minst 128 år till.