Krönika: En gnutta galenskap
"Tre saker som sammanfattar anfallet: mod, precision och en gnutta galenskap."
Svenska cupen, en av vägarna för att åter ta oss ut i Europa, har inletts och man får väl lov att säga att det gick ganska bra för oss. Och framförallt gick det bra för Niklas Hult.
Men, kanske någon säger, det var ju bara mot Östersunds FK. Ett lag som aldrig spelat i Allsvenskan och som än så länge bara spelat en enda säsong i Superettan.
Visst, det stämmer men låt oss inte hänga upp oss på det. Det var en match med betydelse och Elfsborg och Hult gav ett styrkebesked. Dessutom har det ju varit så att Elfsborg många gånger förlorat mot klubbar som borde ha varit lätta att slå. Ett sentida exempel är IK Sirius FK som vann med 2-1 2013 och låt oss inte glömma den försmädliga 1-0 förlusten mot Brommapojkarna på bortaplan.
Minns dessa och andra lika tunga som onödiga förluster och gläds ytterligare åt segern med 3-0.
I min förra krönika tog vi en titt på mittfältet och jag tänkte att vi skulle fortsätta på den inslagna vägen. Vad behöver vi i anfallet 2014?
Ja, självklart behöver vi spelare som gör mål. Det är en självklarhet men riktigt så enkelt är det inte.
Tre saker som sammanfattar anfallet: mod, precision och en gnutta galenskap.
Mod innebär att spelarna måste ha modet att försöka. Hur många gånger har vi inte sett anfall sluta med veka passningar istället för avslut. Sådana dumheter skall inte förekomma. ”Våga skjuta, det är tufft att göra mål” sjunger klacken och det är precis det jag menar.
Precision. Ja, med detta menar jag att bollen skall sättas innanför målramarna istället för ut i publiken bakom målet. Det är också en viktig punkt vid fasta situationer som hörnor. Det hade varit fantastiskt om Elfsborg år 2014 skulle bli ett farligt lag på hörnor igen.
En gnutta galenskap. Denna punkt knyter till viss del samman med den första. Det handlar alltså om att våga försöka sig på saker fastän det verkar lite galet. Ishizakis mål mot Örebro från egen planhalva är ett exempel på denna galenskap. En vild chansning som nästan är mer reflex än något annat. Rohdén är en annan spelare som har utnyttjat denna punkt, eller åtminstone har det ibland verkat så för jag har sett honom göra mål när chansen för det av allt att döma varit förlorad.
Det vi år 2014 inte behöver i anfallet, eller någon annanstans heller för den delen, är utpräglade individualister. Vi har haft sådana spelare förut och det har aldrig blivit bra, varken för laget eller för spelaren. Förvisso kan sådana spelare vara drivande tillgångar i sina lag men Elfsborg mår bäst och spelar på topp om grunden ligger i en fungerande laginsats.
I balansens andra vågskål ligger finns att anfallet måste innehålla spelare som vågar satsa och avsluta. Jag personligen ser hellre att motståndarmålvakten räddar fyra bollar på rad än att samma fyra anfall rinner ut i ingenting i backlinjen eller i ovan nämnda veka passningar.
Lasse Nilsson och Mikkel Beckmann är två spelare som jag är övertygad om kommer få stor betydelse under säsongen när dom läkt ihop från sina olyckliga skador.
Beckmann spelar sin andra säsong i gulsvart och med tanke på vad han tillförde redan vid sin ankomst 2013 finns det mycket som talar för att han kommer inbringa poäng till Elfsborg.
Nilssons betydelse för Elfsborg är enorm och behöver knappast beskrivas ytterligare, han vill alltid satsa framåt och vill alltid vinna (till och med då domaren felaktigt blåser av).
Beckmann och Nilsson är båda just nu skadade och det är naturligtvis ett problem i satsning på att återta guldet.
Någon som också kommer saknas i anfallet, och som inte kommer komma tillbaka inom snar framtid, är James Keene. Keene har under åren i gulsvart dragit på sig väldigt många varningar men han var trots det en viktig kugge. Han kom alltid in på plan full av explosiv energi och en kampvilja som om livet hängde på det. jag tvivlar på att det någonsin funnits en spelare i Elfsborg som varit villig att offra lika mycket som Keene. Minns segern i hemmamatchen mot Braga 2009 då han gjorde två mål och efteråt fick köras till sjukhus för att han spelat med blödande magsår. Det är svårt att kommentera en sådan offervilja. James Keene är en mycket bra representation av alla dom punkter jag tog upp. Han hade modet. Han har precisionen. Och han är en gnutta galen. Han finns dock numera i den israeliska klubben Bnei Yehuda och jag önskar honom än en gång lycka till med sin fortsatta karriär.
Det blir andras uppgift att fylla ut det gulsvarta anfallet i Keenes ställe (fast helst utan så många varningar). Niklas Hult kommer detta år, och så länge vi får behålla honom, vara en viktig kugge i anfallet. Jag är medveten om att han är yttermittfältare men det är så att Hult är ett offensivt snarare än defensivt vapen och med kroppen återhämtad och motivationen på topp kommer detta bli ett bra år för honom.
Den nyligen återkomne Per Frick har allt att vinna på att satsa allt framåt och jag tror att året i Falkenberg bara har varit gott för hans spel och hans självförtroende.
Många säger att 2014 troligen kommer bli ett mellanår och det finns naturligtvis en risk att det blir så. Dock kan det också bli så att Elfsborg kommer resa sig efter nederlagets 2013 med nyfunnen styrka. Vi skall inte ta ut en eventuell förlust i förskott.
I november vet hur det gick.