Krönika: En match att glömma

Krönika: En match att glömma

"Som att vi spelade en träningsmatch och inte en som gällde några poäng."

När vi mötte Degerfors på Stora Valla tog vi årets hittills mest överlägsna seger med 0-6 mot ett lag som inte fick ihop sitt spel överhuvudtaget. Det var ett Degerfors som verkade ödesbestämt att spendera kommande säsong i Superettan.
Det Degerfors som kom till Borås igår kan förvisso fortfarande bli relegerat till en lägre division men det är ändå inte samma lag. Där finns en annan känsla, en annan tro på att det skall gå vägen, att matcher kan vinnas. Nu har dom förvisso inte radat upp segrar men dom har samtidigt inte förlorat på ett antal omgångar.

Vi misslyckades i förra omgången men hade igår en ny chans att lyfta vår poängskörd och fortsatt hålla IFK Göteborg bakom oss. Dessvärre kan vi ha misslyckats med detta. Det beror naturligtvis på hur det går för blåvitt men detta åsido var det inte särskilt lyckat att inte besegra Degerfors i Borås. Ja, dom har lyft sig enormt men det är inte som att detta skett utan vår medvetenhet.

Så vad gör vi då för att möta denna nya svårighet. Går vi ut hårt och laserskarpt för att stoppa och straffa deras försök att ta poäng på vår hemmaplan. Nej, vi är relativt passiva genom en stor portion av första halvlek och låter Degerfors både verkligen få igång sitt spel och komma till ett antal farligheter.

Jag menar okej att dom hade bollinnehavet. Okej att vi låter dom föra spelet bara vi bryter deras spel för att kontra in våra mål och mala ner dom som vi gjort så många gånger innan. Problemet är att vårt försvar under den här perioden inte sträckte sig till så mycket mer än att stöta bort bollen bara för att tvingas göra samma sak igen några sekunder senare eftersom vi inte tog över bollen utan mer eller mindre bara väggspelade med gästerna.  
Som lag stank vi av underskattning och halvhjärtade insatser. Det kändes som ett trött Elfsborg. Som att vi spelade en träningsmatch och inte en som gällde några poäng.

Vi kom igång efter en stund och då var det helt plötsligt ett väldigt stiligt och piggt spel från Eleganterna. Över hela matchen från den stunden hade vi ett antal anfall som, om dom faktiskt gett utdelning, skulle hamnat i topplistorna men som nu bara blev till ouppfyllda önskningar. Vi hade väldiga problem med skyttet överhuvudtaget igår och frustrationen började göra sig påmind igen.

Degerfors och supportrarna av klubben får ursäkta men det var ett riktigt skitmål som dom fick in. Jonas Dahlquist har definitivt en kandidat till årets fulaste mål där. Men oavsett detta så var det ett mål och det såg dessutom ut att bli en seger av det. Nästan trettio minuter hann passera innan vi kvitterade. En period då vi kunde ha varit bättre, då vi kunde ha fått spelet att fungera istället för det vi visade upp.
Det fanns naturligtvis ljuspunkter, flera stycken faktiskt, men jag tänker lyfta en specifikt. Simon Strand och hans passningsfot. Dels var crossbollarna tillbaka, dels var han en av dom som gav allt rakt igenom hela matchen och det var dessutom han som med läcker känsla fick iväg bollen som Aga nickade in till kvitteringen. Med den kris i backlinjen som landslaget lider av borde Janne Andersson ta en titt på Simon Strand.

Michael Baidoo var en annan i gulsvart som försökte vara nyttig genom hela matchen men utan att ha samma lycka i försöken. Jag var nog inte den enda som mer eller mindre räknade in segermålet när vår nummer tretton ställde upp sig vid straffpunkten. Det var en besvikelse när bollen gick över. En dåligt slagen straff det går inte att komma ifrån och naturligtvis frustrerade när det inte hann åtgärdas och matchen slutade oavgjord.

Jag har sagt förut att jag då och då har saknat spelare som hatar att förlora nästan mer än dom älskar att vinna. Dom som lämnar en förlust med tårar i ögonen. Jag gillar den typen av spelare för det är ytterst osannolikt att dom någonsin ger upp innan slutsignalen ljuder. Baidoos tårar sa mig vilken typ av spelare han är och jag förlät honom omedelbart den misslyckade straffen. Jag älskade dessutom att se hans lagkamrater komma fram till honom för att trösta. Det visar vilken typ av lag Elfsborg är och det säger mig att Baidoo kommer gräma sig över straffen och stödet kommer hjälpa honom att inte gräva ner sig utan komma tillbaka och helt enkelt göra det bättre nästa gång han får chansen.  

Jag väljer att ta den bilden tillsammans med Strands inlägg till Aga med mig från den här matchen. Resten kan vi lika gärna glömma.
 

Lars Mild2022-10-15 13:22:52
Author

Fler artiklar om Elfsborg