Krönika: En segerdans i solen
"Vi gjorde det vi behövde när det gällde och vår serieledning är därmed bekräftad."
I vanlig ordning hade jag och min far förberett oss på att se Elfsborg-AIK på Arenan och biljetterna köptes så fort vi fick möjlighet till det. Självklart ståplats.
Problem uppstod dock då det visade sig att den förkylning jag ådragit mig inte skulle hinna ge sig innan matchen. Det var inte mycket att snacka om. Pappa reste in till Borås och jag bänkade mig framför TV:n, den klara fördelen med detta är att vi kunde uppdatera varandra i halvlekspausen eftersom vi höll olika perspektiv.
Sedär, en guldkant.
Som vanligt när AIK kommer till Borås så var det en hög och högljudd stämning redan innan matchen ens kommit igång och förutom den totala idiotin att tända bengaler på Guliganläktaren kan jag inte klaga på inramningen. Möjligen var det lite för lite folk där och tittade men då även jag, som sagt, inte fanns på plats är det svårt att säga något om det.
AIK-fansens glädje steg rejält innan klockan ens hunnit ticka upp till 2 minuter för Nabil Bahoui höll sig framme och satte utan minsta problem in 0-1.
Kalldusch och stress inom Elfsborg som fick kämpa för att återfå fokus.
Hade detta varit 2014, 2013 eller till och med perioden efter sommaren 2012 så hade det tagit till andra halvlek innan vi lyckats återta spelet och sätta kvitteringsmålet (om vi ens skulle lyckas med det).
I år tog det mer eller mindre exakt 6 minuter innan Per Frick nickade (med solen i ögonen) en boll som Viktor Claesson dundrade in bakom en fullständigt chanslös Patrik Carlgren.
8 minuter senare skickade Arber Zeneli iväg en frispark som Frick hoppade högst för att möta och vi hade 2-1.
Bahoui svarade med 2-2 i 18:e minuten och två minuter senare satte Zeneli slutresultatet 3-2.
Fem mål inom 20 minuter.
Det säger en del om hur spelet såg ut. Det kan hävdas att Elfsborg genom ett antal säsonger antingen har haft ett främst defensivt eller främst offensivt spel. Sällan eller aldrig har vi haft förmågan att klara av båda delarna med tillfredställelse. I år har jag fått uppfattningen att det är annorlunda. Vi har genomgående haft en stark defensiv, med Sebastian Holmén som självklar härförare, och vi har med hjälp av ett frejdigt mittfält och löpvilliga anfallare även en farlig offensiv.
Med andra ord ett recept för framgång.
Igår föll defensiven under första halvlek, med undantag för nämnda Holmén, Kevin Stuhr Ellegaard och Henning Hauger, och jag kan inte se någon anledning till det. Vi hamnade i någon form av obalans och när vi i andra skulle kompensera för det så tappade vi nästan helt offensiven.
I andra halvlek var det i stort sett uteslutande AIK som anföll utan att skapa så mycket. Vår defensiv var klart bättre men där fanns fortfarande enorma hål som AIK utnyttjade gång efter annan för att ta sig fram. Vi gav bort fler bollar via felpassningar och panikrensningar under den andra halvleken än vi gjort under samtliga i år spelade matcher.
Lyckligtvis kom AIK inte mer än bara nära vårt mål. Ändå är det alltså närmre 3-3 än 4-2 och det gjorde det hela till en onödigt spännande tillställning för ju närmre vi kom slutsignalen desto mer kände åtminstone jag att det hade varit bittert med ett oavgjort resultat.
Denna ganska trötta avslutning på matchen, där båda lagen slitit ut sig under en intensiv inledning gör mig fundersam. Vi har ju ändå ambitioner om spel i Europa och skall vi nå framgångar på den arenan så krävs det att vi har förmågan att spela på max rakt igenom 90 minuter. Där finns något att fundera över och förbereda sig inför och detsamma gäller för bjudningarna som gavs åt AIK. En bättre motståndare kunde mycket väl ha straffat oss flera gånger om.
I slutändan var det ändå vi som vann och nu är det inte bara en tillfällighet att vi ligger i topp. Vi gjorde det vi behövde när det gällde och vår serieledning är därmed bekräftad.
PS.
Vilka var egentligen idioterna som tände bengaler i Elfsborgsklacken?
