Krönika: En stolthetens och sorgens dag närmar sig
"Ingen som känner mig eller läst mina krönikor kan väl tvivla på att min favorit på fotbollsplanen sedan omkring skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal alltid har varit Anders Svensson."
Det är lustigt vad man lägger på minnet.
En del saker som man borde komma ihåg försvinner i glömska medan annat finns tillgängligt i full HD-kvalitet.
Jag minns till exempel med klarhet den där dagen jag såg en av mina bröder bläddra i BT vid köksbordet i Flygeln (det andra huset på gården). Jag minns inte vad jag gjorde före eller efter jag såg detta. Jag minns inte datumet eller ens med säkerhet vilket år det var (min relativt säkra gissning är 1996) men bilden av det är ändå så väldigt tydlig.
Anledningen till att jag minns detta så tydligt är att det han bläddrade i var sida efter sida om att ett visst gulsvart lag äntligen återtagit sin rätta plats i Sveriges högsta fotbollsdivision. Ett lag jag dittills aldrig hört talas om.
Då och då dök frågan upp om vilket lag jag höll på och jag svarade alltid slentrianmässigt det enda lag jag kände till (då två av mina bröder höll på det laget) IFK Göteborg.
Från den där dagen i köket fanns ett annat lag. Ett sjuhäradslag som fanns nära mig, i en stad där min far arbetade. Ett lag med en ung och redan mycket bollskicklig Anders Svensson som då var liraren som utgjorde en del av offensiven.
Redan där var jag såld. Dom gulsvarta färgerna var för alltid mina. Dock skulle jag ljuga om jag försökte påstå att mitt intresse då var lika starkt som nu. Ett par flyttar bort från den gulsvarta sfären (till ett område där den enda sporten var handboll), utbildningar och livet i allmänhet höll mig borta. Den stora talangen flyttade även han och vi fick nöja oss med att se honom i landslaget där åtminstone jag många gånger sörjde hur han behandlades. I mina ögon var Anders Svensson under sin landslagskarriär utan tvekan den skickligaste spelaren på sin position (Kim Källström får ursäkta) och den mest självklara spelaren att ha på planen då spelet oftast förbättrades avsevärt av hans närvaro.
1996 var absolut ett viktigt år i min och Elfsborgs gemensamma historia men jag vill lyfta fram ett annat år som ännu mer av vikt.
Året?
2005.
2005 var då jag verkligen började gå på matcher. Jag hade varit på Ryavallen ett antal gånger (starkaste minnet är Helsingborgs mål i 15:e sekunden, det näst snabbaste någonsin i Allsvenskan då) men det fastnade aldrig. På Arenan fick jag äntligen även min hemmaplan och där har jag och min far sett nästan varje hemmamatch sedan dess. Först på sittplats, nu alltid på ståplats.
2005 var året då Anders och Mathias Svensson återkom till Elfsborg.
Det var året då planer formulerades om att inom två år vinna SM-guld och ambitionerna om Europaspel lyftes.
Slutligen avslutades året med att en viss Stefan Ishizaki värvades.
2005 var året då det nya Elfsborg grundades. Det Elfsborg som sedan dess tillhört toppskiktet inom svensk elitfotboll.
Det Elfsborg som sedan dess aldrig hamnat lägre än plats nummer sju i tabellen.
Arenan, vår fästning stod klar för invigningsmatch den 17 april 2005. Kul detalj är att av alla människor som skulle ha kunnat dyka upp på planen visade sig Lasse Brandeby i sin paradroll som Kurt Olsson och hävdade att planen hade han fixat kvällen innan genom att klippa sönder och klistra fast ett enormt antal systempåsar. Äkta plast.
Strax därefter kunde vi alla som var där se Daniel Mobaeck sätta det första målet någonsin på vår nya Arena, segermålet mot Örgryte.
På Borås Arena har jag sedan dess sett årets mål bombas in av Johan Larsson mot Häcken. Jag har sett Elfsborg möta IFK Göteborg, Malmö FF, AIK och inte minst Celtic i kvalet till Champions League. Men den största matchen, den som stannat kvar hos mig som ett varmt minne och som en match man i det närmaste vill skryta om att man såg på plats, den skedde 4 juli 2005.
Motståndare den dagen var Kalmar FF och publikrekordet från den matchen, drygt 17000, står sig ännu idag. Främst kanske för att så många inte längre är tillåtna på Arenan men det är ändå signifikant att det är just den matchen som är störst. Inte premiärmatchen i april samma år.
Skälet till detta, såhär med det förflutna som grund, tror jag är att matchen mot Kalmar FF var då den verkliga premiären spelades. Vi hade arenan innan, ja, men inte härföraren. Den matchen var Anders Svenssons comeback i gulsvart.
Få gånger har jag varit så hänförd på en match. Kanske hade jag sett honom någon gång på Ryavallen men då visste jag inte vem han var. 2005 hade jag sett honom i landslaget och visste hur bra han var. Han var en stjärna, ett utlandsproffs och landslagsspelare - och nu stod han i mitt lags färger, sin gamla klubb där han startat, och skulle leda oss mot seger. Det var stort och matchen minns jag som en nästintill religiös händelse.
Ingen som känner mig eller läst mina krönikor kan väl tvivla på att min favorit på fotbollsplanen sedan omkring skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal alltid har varit Anders Svensson. Jag har alltid varit stolt över att kunna säga att han är Elfsborgare och det är med samma stolthet plus en stor dos sorg jag på lördag, tillsammans med min far, kommer se honom spela sin sista match för Elfsborg.
Det är lustigt vad man lägger på minnet men jag vet redan nu att det kommer bli en match som jag aldrig kommer glömma.
PS.
Den här krönikan handlar främst, nästan uteslutande, om en av mina stora fotbollshjältar men jag måste nämna även det andra namnet: Andreas Klarström. Om Anders Svensson är Mittfältsgeneralen så är Klarström en av dom starkaste krigarna. Han har fört en mer anonym tillvaro än Svensson men är ändå en spelare som lagt ner själ och hjärta i sin kamp för Elfsborg genom många år. Det är kanske lite otur för honom att han slutar samtidigt som en sådan ikon som Anders Svensson eftersom hans insats och karriär mer än nog gör att han förtjänar titeln som gulsvart hjälte.
