Krönika: En värdig arvtagare
"Det känns tryggt med Rönning i målet"
När jag tittade på spelschemat för någon vecka sedan var det med blandade känslor. Där fanns några som vi borde vinna, någon som skulle kunna bli svår men inte omöjlig och sedan fanns det bortamatch mot BK Häcken. Det vore en lögn att påstå att jag såg den som den svåraste matchen att vinna (och ja, jag räknade in MFF bland då kommande motståndare).
På Rambergsvallen var det andra bullar. Häcken var säkra 3 poäng på den tiden, i alla fall var förlust en osannolikhet, och det var nästan en trygghet att veta att vi skulle möta Häcken. Sedan hände något. Häcken hittade sitt spel och sitt självförtroende och fick också sin nya arena. Sedan dess har det nästan varit en garanterad förlust att resa till Hisingen.
Bravida arena blev till samma ouppnåeliga topp som Olympia, Guldfågeln Arena och Behrn Arena en gång var. Platser vi besöker där det tycks som förgjort att lyckas med någonting alls. Häckens hemmaplan håller möjligen en särställning bland dessa efter den katastrofala matchen i maj förra året där vi efter utvisning och två(!) självmål tvingades resa hem med en 5 – 0-förlust.
Med det bottennappet i minnet är det extra skönt att nu kunna säga att Bravida Arena kan sälla sig till ovan nämnda Olympia, Guldfågel och Behrn Arena i samlingen ”arenor vi besegrat”.
Det måste sägas att det var en helgjuten insats igår, klart bättre än vi var mot Malmö FF. Vi var vassa framåt och aggressiva i vår defensiv och vi höll samma nivå från början till slut. När senast klarade vi av att vara lika bra hela matchen? Jag kan då inte minnas det just nu.
Sedan var inte allt perfekt. Det var en del avslut som borde varit assistpassningar men inte lika många som tidigare. Det var dock alldeles för många dragningar i tröjor och kanske lite väl aggressivt här och var men å andra sidan kan inte hemmalaget påstå sig vara några änglar (i och för sig är väl det det sista dom skulle kalla sig med tanke på deras geografiska hemhörighet).
Ännu en straff orsakad av samma spelare som i förra matchen men den här gången tycker jag inte riktigt att det var förtjänt. Möjligen är jag färgad av lojalitet men visst trycktes han själv ner av spelaren som han sedan välte i sitt eget fall. Tveksamt att det skulle vara straff men det är väl bara att acceptera. Att Faltsetas bara fick ett gult kort efter att han både skallade Strand och sedan till på köpet filmade att han själv skulle skadats är bara löjligt. Strand skulle möjligen haft gult kort för att han förstärkte men Faltsetas skulle definitivt ha fått rött.
Nog om det, för det finns en viktigare spelare att ta upp här:
Tim Rönning.
Något ovanligt hände igår. Något som i regel inte händer. Jag säger ofta att om målvakten är bäst på plan så är det för att resten av laget är dåligt. Igår var Elfsborg långt ifrån dåligt mot en väldigt svår motståndare och ändå var Rönning bäst på plan.
Det var panterräddning följt av handbollsräddning med en reflexräddning på retur sekunden efteråt. Ett par gånger förstod jag inte hur han lyckades komma dit i tid. Det enda målet han släppte in var en straff som skulle gått förbi den bäste och sedan stängde han butiken. Rönning nollade Paulinho, bara en sån sak.
Jag var orolig när en Allsvensk debutant ställde sig mellan våra målstolpar men det har gått över. Det känns tryggt med Rönning i målet och om Kevin Stuhr Ellegaard spelat sin sista match för Elfsborg så är Tim Rönning en värdig arvtagare.