Krönika: Ett leende Elfsborg är ett vinnande Elfsborg
"Nästan ingen kan ta sig igenom försvaret och alla kan göra mål"
Där kom den där känslan.
Den där som kommer när man suttit fast, bildligt eller bokstavligt, och plötsligt kommer loss. En av frihet och lätthet. En som gör att man inte kan låta bli att le.
Precis den känslan drabbade oss alla gulsvarta igår.
Som jag skrev i förra krönikan är vi ojämna i år (än så länge i alla fall). Briljanta matcher följs av mediokra eller till och med undermåliga insatser och tillförsikten får sig en törn. Lyckligtvis är Elfsborg på en uppåtsving efter bakslaget mot Djurgården och i och med det gick det andra klassiska Stockholmslaget på en rejäl törn.
Vi har våra lågvattenmärken. Det är matcher när vi inte tycks fungera alls som ett lag. När vi inte kan få till en passnings om livet hängde på det och ingen litar på att någon lagkamrat kan hjälpa till. Och ingen har självförtroende nog att få till några rejäla avslut eller ens avslut på mål. Dom dagarna är tunga. Då sitter vi fast och det är lätt att hålla sig för skratt. Det är lågvatten.
Vi har dock också våra toppar och mellan dom två extremerna är det rejäla avstånd. För när vi är på topp, då är vi bland dom mest svårslagna lagen i Allsvenskan. Det är då vi spelar som om vi vore en enda enhet. Det är då vi kan passa bollen och bara veta att en lagkamrat kommer finnas där för att ta emot. Nästan ingen kan ta sig igenom försvaret och alla kan göra mål. Det var en sådan match vi spelade igår och det var omöjligt att inte le.
Faktum är att jag såg fler leende på gulsvarta spelare igår än samtliga matcher i år sammanräknade. Elfsborg hade roligt igår och trots det hårda arbete som ändå krävdes med maxlöpning efter maxlöpning så verkade det hela samtidigt så lekande lätt. Vi bars fram av glädje och förmåga och den gemensamma lyckan och se vad som hände. Vi tog emot AIK, en toppklubb i Allsvenskan och en som besegrat oss fler gånger än vad som är roligt att tänka på, och vi skickade hem dom med en förnedrande 6-1-förlust.
Abdullai höll tog emot och drämde in det chockande första målet redan i sjätte minuten bara för att följa upp med det andra redan i artonde. Det var lika självsäkert som pricksäkert och han såg ut att aldrig ha gjort annat än mål i sitt liv. AIK var på väg under isen redan här men försökte och fick väl till en del men utan att lyckas. Och när Qasem spikade igen första halvlek så stängde han också matchen för gästerna.
Dock inte för hemmalaget som ju hade en roligare dag på jobbet än dom haft på länge och det fanns mer att ge.
För ovanlighetens skull fick vi dessutom en annan målvakt i andra halvlek. Dessvärre fick Pettersson plocka en boll ur eget när men den kan man inte beskylla honom för. AIK:s tröstmål var en läcker placering som var omöjlig att fånga. I slutändan var målet dock obetydligt och viktigare att lyfta fram när det gäller Pettersson är aktionerna han faktiskt lyckades med, bland annat en riktig reflexräddning där han såg ut att vrida kroppen ur led. Med beröm godkänt.
Detsamma kan sägas om Baidoos mål ur nästan omöjlig vinkel, ett avslut man inte ens försöker sig på om man inte har den rätta känslan i kroppen och efter det var det två gånger Qasem och hans första hattrick. Jag säger första för jag tror definitivt inte att det var hans sista och faktum är att vi var väldigt nära att ha två hattrickskyttar igår då det var en ynka marginal som räddade AIK på Abdullais sista avslut.
Det är såhär Elfsborg skall spela. Jag menar inte att vi skall kunna räkna med utklassningar som denna i varje omgång men faktum är att vi är ett lag skickligt nog att kunna spela förkrossande effektivt både bakåt och framåt och vi måste hitta ett sätt att inte svinga tillbaka ner igen efter topparna, eller åtminstone inte så långt ner att vi förlorar igen.
Lättare sagt än gjort?
Absolut, men jag tror att vi kan lyckas.
