Krönika: Ett misslyckande
Kanske var det värmen? Kanske var det en gnagande frustration över bristen på mål jämfört med avsluten i tidigare matcher? Kanske var det för att Svensson, Rohdén och Jönsson inte fanns på planen (och ingen Elm kunde bytas in)? Kanske inget av det ovanstående, men något var det som påverkade.
Ja, vad ska man säga?
Vi ställer upp oss mot det enda laget som vi inte lyckades besegra under guldsäsongen 2012 och inleder årets dubbelmöte med dom genom att förlora. På hemmaplan.
Den korta och hårda kommentaren är att detta var den sämsta matchen som Elfsborg spelat under säsongen 2013. Bara så och inget mer.
Men låt oss för sakens skulle titta lite mer exakt på vad som hände.
Första halvleken var, precis som nästan varenda halvlek 2013, ganska tafatt och avväntande. Natt och dag jämfört med hur Elfsborg inledde mot Syrianska. Kanske var det värmen? Kanske var det en gnagande frustration över bristen på mål jämfört med avsluten i tidigare matcher? Kanske var det för att Svensson, Rohdén och Jönsson inte fanns på planen (och ingen Elm kunde bytas in)?
Kanske inget av det ovanstående, men något var det som påverkade.
Elfsborg spelade som på halvfart genom hela första halvlek och vad värre var så fortsatte det en bra bit in på andra medan klockan fruktansvärt snabbt tickade ner mot en hemmaförlust.
Som enskilda enheter var det flera spelare som skötte sig riktigt bra. Tom Söderberg klarade faktiskt av precis sådana man-mot-man-försvar som han tidigare, tre gånger i rad, har misslyckats med. Han är betydligt bättre med Holmén bredvid sig.
Stefan Ishizaki har bara blivit bättre under den här säsongen och är en finurlig spelfördelare och kämpe. Henning Hauger springer som en galning på mittfältet och verkar vilja vara med överallt. Tyvärr inverkar det negativt på bollkontrollen.
Johan ”maratonmannen” Larsson kämpar oupphörligt både i försvar och anfall och James Keene verkar aldrig stå still.
Ingen spelade helt perfekt (då hade vi vunnit utan problem) men dom enskilda insatserna var åtminstone acceptabla.
Som jag såg det låg det stora problemet i att det inte fanns någon samordning. Om en Elfsborgare ”stal” bollen från en Åtvidabergsspelare så fanns det ingen gul-svart som ville ta hand om den. Massor med brytningar rann helt enkelt ut i sanden för det fanns ingen samordnad förvaltning av möjligheten. Det distinkta saknades, det som gör att Elfsborg kan ta över matcher och vinna trots underläge.
Det saknades något som samlade laget.
Som det var spelade Elfsborg ju längre matchen led som en samling frustrerande individualister.
Mot slutet lyckades man dock samla sig och en intensiv press mot Åtvidabergs mål startades.
Tyvärr alldeles för sent och vi förlorade på hemmaplan för första gången sedan september 2011 (mot GAIS).
Det är bittert det kan jag inte förneka. Vi hade en chans att förbättra positionen i tabellen och lägga ytterligare en match till vår förlustfria svit.
På båda dessa punkter misslyckades vi.
Men å andra sidan har vi inte ens spelat hälften av matcherna i årets Allsvenska. Det finns gott om tillfällen att höja sig och drömmen om att försvara SM-guldet lever i högsta grad ännu.
Vi har blivit bortskämda med att inte förlora på hemmaplan. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det nästan är två år sedan det hände senast. Men det har alltså hänt förut och kommer troligen någon gång att hända igen.
Se det såhär: Vi höll oss förlustfria i 25 matcher på hemmaplan och sen tog det slut. Nu tar vi och inleder en ny och ännu längre svit.
