Krönika: Ett raserat förtroendekapital?

Det är en lång radda märkliga beslut som lett IFK Norrköping till den allsvenskan statusens avgrundsrand. Det var okej när Astrit Ajdarevic såldes till Belgien. In kom just Lars Gerson och var hur fin som helst på innermittfältet. Det kändes inte som en jätteförlust när Shpetim Hasani lastades iväg till Örebro, Gunnar Heidar Thorvaldsson öste ju in mål och supertalangen "Totte" Nyman gick mot en lysande framtid, uttagen i A-landslaget och allt.

Abbas Hassan kunde man gott avvara, David Mitov Nilsson såg ut att vara på väg mot att bli Sveriges nästa stormålvakt och när sedermera skytteligavinnaren Imad Khalili släpptes till moderklubben Helsingborg kändes det ändå ganska naturligt. Klart Martin Smedberg-Dalence skulle få flytta hem till Göteborg, för en tillvaro på barndomens idolklubb IFK. Egna unga spelare fyllde på Janne Anderssons trupp, kryddat med spännande värvningar.

Rawez Lawan hade dominerat mittfältet i danska ligamästarna Nordsjaelland och sågs som en stjärna i vardande. När målmonstret Thorvaldsson föredrog sköna stålar i Turkiet hämtade Janne hem sin gamla favorit Emir Kujovic.

Gemensamt för de båda, är att knappt befunnit sig på plan på grund av skador. Och när de väl lirat har de bara lyckats glimta till ett par minuter nån match då och då, den stora merparten av insatserna har inte varit värdiga Allsvenskan.

Faktum är att de senaste säsongernas värvningar har varit mycket svaga, med facit i hand. Ett och annat undantag finns, som Arnór Ingvi Traustasson och Morten Skjönsberg.

Ett av de märkligare dragen var att under somamren ta in Marcus Sahlman på ett tremånaderskontrakt - eftersom reserven och målvaktstränaren Andreas Lindberg skulle flytta. Efter säsongen. "Jag är här för att spela" kunngjorde Sahlman i en av sina första intervjuer. Och nog har han fått spela.

De senaste årens givne etta, David Mitov Nilsson, har petats till förmån för Sahlman. Problemet med det är att 197 centimetersmannen inte imponerat ett dugg. I tävlingsdebuten mot Carlstad United tappade han ett inlägg till hörna som det blev mål på. Mot BP var han ute och hängde tvätt och mot Åtvidaberg agerade han oerhört passivt vid båda de insläppta målen.

Nollan mot Kalmar FF kom mer av gästernas ovilja att över huvud taget anfalla än av något särdeles bra målvakts- och försvarsspel, utan istället visade sig nivån i kvällens match mot Falkenberg. En missad markering gav hemmalaget 1-0 efter 3:50. Sju minuter senare lyckades Sahlman tappa ut ett höstlöv till hörna ytterligare en stund därefter misslyckades han med att samla upp en långboll, släppte den framför fötterna på Patrik Ingelsten som kunde rulla in 2-0.

I allt detta är Janne Andersson skyldig, skyldig, skyldig. En tränare kan aldrig spela matcherna åt sitt lag, men den kan se till att de bästa och mest lämpade spelarna finns på planen när domaren blåser till avspark.

Ikväll misslyckades Janne Andersson med det.

Han har därför kommit att spela rysk roulette med IFK Norrköpings allsvenska status.