Krönika: Farligt nära ett misslyckande
Inte ens den lättaste motståndaren är slagen förrän slutsignalen blåses.
När Halmstad BK kommer på besök till Borås Arena räknar jag med seger. Förvisso så räknar jag alltid med seger när vi har hemmamatch men det finns vissa motståndare som är svårare och vissa som är lättare än andra. Det kan vara en arrogant kommentar men jag ser det helt enkelt som att vissa lag måste vi segra mot om det inte skall ses som ett misslyckande. Halmstad är ett sådant lag.
Varför säger jag detta? Jo, därför att Halmstad är ett av lagen som vi historiskt sett alltid lyckats bra mot, åtminstone på hemmaplan.
Innan gårdagens match hade Halmstad inte lyckats besegra oss på dom tolv senaste försöken och varmast om hjärtat ligger matchen 2010 när dom fick åka hem med en 6-0 förlust i bagaget. Då var det första gången vi fick se Johan ”Maratonmannen” Larsson på Borås Arena och banne mig om inte han satte två av målen.
Kort sagt är detta en match som man inte vill missa och jag och min far fixade biljetter många dagar före, självklart till ståplatsläktaren. Sen kom en rejäl sommarförkylning och det slutade med att min far fick gå ensam medan jag fick se Elfsborg från TV-soffan. Det var bittert det skall jag inte sticka under stol med men jag fick i alla fall se matchen.
Vad fick jag då se?
Jo, en oändlig rad av missade chanser.
Jon Jönsson, Viktor Claesson, Marcus Rohdén stod alla för riktiga praktmissar och Rohdén stod dessutom för ett ovanligt stort antal grova felpassningar och drog på sig årets sjätte varning. Och det vara bara i första halvlek.
Halmstads försvar var bitvis som en öppen dörr för våra attacker och framförallt Claesson borde ha kunnat göra något bättre av sina frilägen, så pass skicklig är han.
Överhuvudtaget inledde inte Elfsborg spelet särskilt fokuserat. Vi dominerade planen, bollinnehavet och antalet avslut men det var inte så samordnat och snyggt som vi tidigare sett och kan förvänta oss i en sån här match. Passningar gick ofta iväg på vad som verkade vara vinst och förlust och ett flertal brytning såg mer ut som tursamma krockar än välplanerade attacker.
Elfsborg har satt en standard på Arenan och i första halvlek höll man inte måttet.
Och det var bara mittfält och anfall. Inte heller vårt försvarsspel satt särskilt bra vilket var uppenbart när man såg hur många kommunikationsmissar och panikrensningar som Halmstad fick chansen att utnyttja i första halvlek. Det märktes att något saknades i defensiven igår. Det kan ha varit den samordnande kraften i Sebastian Holmén eller också, vilket jag tror är mer sant, en överdriven dos av självförtroende angränsande till arrogans.
På den positiva sidan gör Viktor Prodell, Arber Zeneli och Henning Hauger en lysande match. Zeneli med sina ständiga hot och läckra framspel, Hauger som en rensande ängel framför en ovanligt svag defensiv och Prodell med matchens två mål.
Vi måste väl ändå köpa Prodell snart, det är absurt att han fortfarande bara är på lån.
Vårt spel är bättre i andra halvlek. Försvaret fungerade bättre och det gulsvarta passningsspelet kändes inte lika stressat och ogenomtänkt. Klasskillnaden mellan lagen blev tydligare. Dock måste det sägas att vi hade tur igår. Vi missade en hel hög med chanser att stänga matchen och Halmstad var ett par gånger bara centimeter från att straffa oss för svagheterna i vårt spel och med mera spets hade dom troligen lyckats.
I likhet med Johan Larsson satte också James Keene två mål den där matchen 2010 och i honom har Halmstad skaffat sig ett starkt anfallsvapen. Allra främst, skulle jag säga, på grund av hans starka vilja att anfalla till varje pris och hans totala respektlöshet för på pappret överlägsna motståndare. På Arenan kunde han ha varit Halmstads bästa vapen och med tanke på vår halvbra defensiv igår kunde han kanske ha blivit hjälte. Det är dock bara teori eftersom han har skadat sig och inte var med igår.
Min poäng är ett nonchalant eller arrogant försvarsspel kan fungera mot en svag motståndare men Halmstad inte var långt ifrån att göra mål ett par gånger och med en sån attackspelare som James Keene på planen kunde det ha slutat väldigt annorlunda.
Minns detta Elfsborg, att inte ens den lättaste motståndaren är slagen förrän slutsignalen blåses.
PS
Marcus Rohdén hade problem med avslut och passningar men arbetade som vanligt tillräckligt för tre normala spelare. Hur mycket orkar han springa egentligen? Och hur mycket kommer han saknas i nästa match?
