Krönika: FKK-land
Jaha ni, det var ett tag sedan. Semestern är över både för mig och för FKK, allt är dock inte som vanligt och jag tar därför tillfället i akt för att skriva lite om veckans händelser i FK Karlskrona-land.
I dagarna som gått så har FKK gått ut med 3 nyheter som ändå får ses som värda att beröra:
1. Man släpper Christopher Christensson, som sedan valde att gå tillbaka till klubben han kom ifrån (Oskarshamn).
2. Man ställer in sitt träningsläger på Gotland för att spara in pengar.
3. Man går ut med ett pressmeddelande (http://www.fkkarlskrona.com/pressmeddelande/) där man konstaterat ekonomin är ansträngd och att man nu behöver se över sina utgifter samt ber publiken att börja dyka upp på lagets matcher. I samband med detta meddelas att man inte har kunnat betala ut löner till spelare och ledare för augusti månad.
När jag imorse nås utav nyheten om att man inte längre har möjlighet att betala spelarna så "ser jag svart", och skriver en rant på Twitter om hur uppgiven jag känner mig, där jag drar paralleller till KAIF:s ekonomi omkring 2010. Självklart så borde jag ha tänkt både 1 och 2 gånger innan jag la de 4 tweetsen, jag borde ha ett bättre omdöme, men det har jag bevisligen inte. Trots att jag jobbar tätt med klubben så har jag ju skapat hela den här plattformen just för att kunna stå utanför och kritisera när jag tycker att det finns anledning, men även hylla när det finns anledning till det. Det tar inte många timmar innan mina tweets printscreenas utav en person som jobbar för klubben och börjar spridas till ordförande, sportchef m.fl. så vid ungefär 16 (7 timmar efter jag skrivit tweetsen) så ringer Peter C.
Vårt samtal är bra som alltid, även om jag kan höra att han är arg. Han berättar att ekonomin idag inte alls går att jämföras med KAIF:s, att det inte är A-truppens budget som är "boven" den här gången, att man har dragit i handbromsen tidigt den här gången och lite annat smått och gott som jag inte kan dela här. Någonstans mitt i samtalet inser jag dock att hela den här uppkomna situationen är så onödig, att allt det här bara är helt meningslöst. Att FK Karlskrona inte klarar av det här, att klubben inte är tillräckligt stor och att det är en alldeles för liten skara människor inblandad som tar väldigt illa upp av kritiken. Den stora frågan som jag ställer mig just nu är, kommer den någonsin bli tillräcklig stor eller är allt det här helt i onödan?
Det tar nämligen tid och energi, tid och energi när FKK förlorar, när ekonomin är dålig, när nyförvärv inte presterar, sånt där som supportrar oroar sig för. "Det är bara för att det är motgång nu" tänker ni säkert, men höstperioden förra året är en utav de jobbigaste i mitt liv. Jag hade fyra-fem veckor där jag vaknade upp med svåra panikanfall där jag fick lugna mig genom att kolla tabellen och analysera motståndarlagens kvarstående matcher för att sedan kunna somna om. Det tar tid och energi ifrån min sambo, att jag oftast är på dåligt humör och att det glada humöret vid vinst aldrig väger upp deppandet vid förlust och allt bortkastad tid då jag sitter med huvudet i datorn/mobilen för att uppdatera någon status eller skriva någon text.
Min anledning till detta har alltid varit att skapa intresse för klubben, att jag vill att folk ska dela min dröm om elitfotboll i Karlskrona. Om ett fullproppat Västra Mark varannan helg som sluter upp för stadens lag. Att kommunens ungdomar får möjlighet att skolas till fruktansvärt duktiga fotbollsspelare på hemmaplan ända tills de är redo att börja spela seniorfotboll. Att folk får upp ögonen för laget som är fyllt av killar ifrån kommunen och hur klubben integrerar killar från Kungsmarken tillsammans med killar ifrån båda Fridlevstad och Jämjö. Allt sånt där som andra klubbar i närområdet inte har, alla de där fina sidorna har FKK och jag vill så gärna att folk ska inspireras och upptäcka dem. Men på senare tid så har jag börjat tveka, jag är inte alls säker på att det är där klubben kommer hamna eller att det ens finns ett intresse för att det eventuellt skulle kunna ske. Det kanske helt enkelt är så att en klubb bildad på 2010-talet aldrig kommer att kunna beröra tillräckligt mycket, det finns för få eldsjälar, för lite engagemang och all tid som jag lägger ner känns bortkastad då jag känner mig så fruktansvärt ensam om att vilja framåt.
De enda som jag dock skulle känna att jag svek, är spelarna i A-truppen som har varit med ända sedan klubben bildades. För jag vet att texterna är uppskattade utav dem. Att min statistik kring A-laget är intressant för dem. För om inte jag gör det, då kommer ingen annan göra det. Vem ska då hylla spelarna som började i Ramdala IF för att sen bli lagkapten i FK Karlskrona? Vem ska hylla spelarna som representerar klubben för 100:e gången? Vem ska ge klubbens ungdomar milstolpar att se upp till?
Det jag säger är att det kanske är bättre att jag distansierar mig från klubben, så att jag slipper beröras. Det kanske hade varit bättre för alla om jag tog ett kliv tillbaka. Det kanske är så att det enda klubben vill ha och behöver är lottförsäljare på MAXI, någon som raggar sponsorer, och ideella krafter på sommarens olika parkeringsuppdrag. Det kanske är okej att klubben "endast" är det. Det kanske är okej att man inte har superbra ekonomi, det kanske är okej att divisionen man spelar i inte är det viktigaste. Det kanske är okej att man accepterar att laget aldrig någonsin kommer ha några hängivna supportrar, som inte är föräldrar till spelarna, eller åsikter om klubben på sociala medier. Det kanske är okej att samtliga 15-16-åringar som vill spela elitfotboll måste flytta ifrån stan. Det kanske är okej att Karlskronas största fotbollsklub är på det här sättet för alltid, och att man nöjer sig med det.
Men det är ingen klubb som kommer engagera mig.
It takes two to tango och jag är inte säker på att jag vill dansa själv längre.
