Krönika: Fördelar med förlusten
"Allt gick åt helvete. Så nu har det gjort det"
Ja, vad ska man säga efter en sådan här match. Lite smygande kan man uttrycka det som att det inte gick som vi ville. Mer vågat och kanske mer korrekt kan vi uttrycka det som att allt gick åt helvete för oss.
Större delen av första halvlek genomförde vi fullt godkänt. Vi försvarade oss och drev upp bollen när vi tog den och hotade framåt. Fortfarande med en del problem när det kom till sista passningen och själva avslutet men vi fortsätter att försöka skjuta in oss. Och vi höll hemmalaget borta. Det tog över 10 minuter innan Häcken kom tillräckligt nära för att verkligen hota att göra mål. Då hade Rönning drabbats av plötsligt migrän men stod ändå för en monsterräddning innan han byttes ut mot Mathias Dyngeland.
I det här läget oroade det mig att naturligtvis att vi skulle behöva byta ut en så skicklig målvakt och sista trygghet som Rönning men samtidigt fanns det något spännande i att Dyngeland skulle få göra sin allsvenska debut mot samma lag och på samma arena där Rönning fick sitt stora genombrott i september förra året. En oväntad möjlighet till värdemätning.
Såhär efter matchen kan det vara svårt att se kanske men på det hela taget tycker jag att Dyngeland gjorde en godkänd match. Han stod för flera skickliga räddningar och kan inte beskyllas för mer än kanske ett av målen och då var han inte ensamt ansvarig.
Målen, ja.
Att förlora en match med ett mål är tungt. Brutalt till och med om man själv gjort en bra match. Att förlora med två är inte mycket bättre. Att förlora med sex… då har man gett upp innan matchen var över. Och det är otroligt lätt hänt när det rinner iväg. Vi borde försökt hålla nere siffrorna men det är samtidigt beundransvärt att vi faktiskt fortfarande försökte anfalla när vi låg under både med fyra och fem mål. Vi gav inte upp helt och hållet men bitvis var det inte långt ifrån.
Vi skall heller inte glömma att Häcken tog ledningen med en lysande frispark och utökade med en superb hörna. Perfekta insatser båda och i stort sett omöjliga att försvara mot, möjligen kunde man markerat Gustav Berggren tydligare på hörnan men det var otroligt snyggt gjort och Dyngeland helt chanslös. Och detta inom loppet av sju minuter i slutet av en halvlek där vi som sagt hotat flera gånger utan att få betalt. Att släppa in ett mål i slutet av halvleken är en käftsmäll, att vi släppet in två fick oss inte bara ur balans utan fällde oss till marken.
Hade vi lyckats göra mål i början av andra halvlek kunde det sett annorlunda ut men Häcken fortsatte att hamra ner oss för att få sin knockout.
Trots våra försök i andra stod det snart 4-0 och det är i stort sett omöjligt att ta sig ur. Det finns anledningar till att Sveriges herrlandslags återhämtning från samma underläge kallas för ”Miraklet i Berlin”.
Det som gör det ytterligare problematiskt för oss är att vi fortfarande har löjligt svårt att göra mål. Så här långt in i säsongen borde det ha lossnat mer kan tyckas men alltför ofta blir sista passningen felriktad eller mottagningen feltajmad och sker inte detta går avsluten precis utanför eller till målvakten. Vi har gjort mål men vi får gå tillbaka till förra året för en allsvensk match där vi gör fler än två. Här finns ett större huvudbry än vad som hände i övrigt i går.
Finns det då några som helst fördelar med gårdagens kölhalning?
Jodå, vi kan nog hitta några:
1. Allt gick åt helvete. Så nu har det gjort det. Ingen behöver oroa sig för att det ska ske och att vi ska tappa vår obesegrade rad.
2. Allt gick åt verkligen helvete. Det är lättare att skaka av sig än om vi förlorat med bara ett enda försmädligt mål.
3. Ju längre matchen led desto fler avslut drogs iväg utan att det tänktes för mycket. Det behövs mer sådant för att våra målskyttar inte skall låsa sig och ständigt söka efter perfekta lägen. Förvisso hade det varit ännu bättre om något gick in men poängen gäller ändå.
4. Det var förlust mot ett lag som är svårt att möta inte en onödigt tappad match mot en motståndare vi underskattat eller tänkt att vi inte behöver kämpa för att slå.
5. Det fanns krigaranda hela vägen till slutsignal även om uppgivenheten var uppenbar efter 5-0-målet.
6. Ingen vill vara med om det här igen, ingen är heller kanske mer ovillig att uppleva det igen än stackars Dyngeland som trots ett flertal fina räddningar fick hämta bollen ur eget mål sex gånger.
7. Vår första halvlek mot Kalmar FF var undermålig men vi besegrade dom. Från den matchen tog vi med oss att vi kan kämpa oss tillbaka från ett underläge. Kanske skulle vi tagit den lektionen och varningen om att lämna luckor till motståndarna bara aningen mer. Men å andra sidan så om Kalmar FF var en liten väckarklocka om luckorna så motsvarande gårdagens match att bli kastad i ishavet.
8. Det var första och enda gången vi besegrats i Allsvenskan i år.
Det är inga lättvunna fördelar men dom finns där.
Utöver detta ska vi inte glömma hur vi spelat matcherna fram till gårdagens. Och låt oss heller inte glömma hur vi spelade igår fram tills att målen började bryta ner oss. Ja, vi förlorade stort och vi åkte neråt i tabellen. Men vi är starka i år och vi är fortfarande obesegrade på hemmaplan.
