Upprop: Fotbollsläktare är en bra plats för kvinnor och barn
Under veckan har flera kvinnliga hammarbysupportrar gemensamt skrivit ett upprop med anledning av den trista debatt som nu gått i svensk media igen; Att fotbollen enbart skulle tillhöra mörkermän och våldsverkare och är en farlig miljö. Det här känner vi inte igen oss i. Läs gärna vår syn på saken.
Den senaste veckan har tidningarna varit fulla av artiklar inför starten av årets fotbollssäsong. Det målas upp skräckbilder av att kvinnor och barn inte längre vågar gå på fotboll, eftersom publiken på läktarna utgörs av huliganer som slåss och vrålar svordomar. Nu presenteras därför en rad förslag om hårdare tag, avstängningar och betalningsansvar för polisinsatser. Oavsett vad man tycker om dessa olika åtgärder finns det en del att säga om de motiv som framförs.
Vi som skriver detta är kvinnor mellan 25 och 82 år och vi är alla hängivna Hammarbyfans. Vi är kanske inte vad du ser framför dig när du tänker supporter och fotbollsfans, men vi står där, troget match efter match. När vi inte är på match känner vi sällan varandra men på läktarna är vi en stor familj. Vi är som sagt Bajare och det räcker för oss.
Vi tillhör faktiskt den vanligaste typen av supportrar om du bortser från kön. Vi som slits mellan hopp och förtvivlan men ändå är trogna vårt lag vecka ut och vecka in. Vi tycker det är oerhört tråkigt att läsa om vårt eller andras lag i krigrubrikstil. Dels för att det skadar fotbollen men dels också för att det faktiskt skrämmer bort folk som därmed går miste om den passion som vi önskar att fler fick uppleva. Dessutom känner vi sällan igen det som beskrivs i rubrikerna. Det är en trist bild av fotbollen som media skapar.
Ett av de vanligaste motiven som framförs på tidningarnas debattsidor är att man ska göra matcherna till ”familjefester”. ”Vanliga barnfamiljer” ska ”våga” gå på fotboll. Vi som faktiskt är där undrar då varför det inte står något om de aktiviteter som pågår runt matcherna för alla de barnfamiljer som redan nu går på matcherna. Inget om hur det ser ut på familjeläktarna, eller de tiotusentals människor som förnöjs med fotboll varje vecka. Istället handlar det uteslutande om män som bråkar, slåss och skriker ut könsord och hat på läktarna.
Vi är som sagt hängivna fotbollsfans och vi känner inte riktigt igen oss i beskrivningarna. Vi älskar fotboll och att stå på läktaren och leva ut den kärleken. Några av oss är mer hängivna än andra och följer laget i våra hjärtan borta och hemma, hundratals mil på vägarna i vått och torrt varje år. Andra lägger ner timmar på att analysera kommande laguppställningar men de flesta av oss längtar bara till nästa match. Nervositeten, uppladdningen, stämningen och den fantastiska känslan av samhörighet är inget som kan bytas bort.
Men, vi gör annat också. När vi står där i klacken så reagerar vi vid behov. Om våra grannar stämmer upp i en sexistisk ramsa, för sådana finns, så brukar vi göra vad vi kan för att överrösta den. Det hjälper ibland, ibland inte – som i samhället i övrigt. Vi vill inte på något sätt förminska de problem som finns i samband med fotboll och andra evenemang där mycket folk samlas men vi vädjar till dig att inte tro på allt du läser. Det är inte farligt att gå på fotboll! Vi är aldrig rädda eller nervösa när vi går på match annat än för resultatet som ska stå på tavlan efter 90 minuter + tillägg.
Så, nu vill vi vända oss direkt till er alla där ute som faktiskt gillar fotboll. Tveka inte! Gör som vi. Ta med en kompis, väninna, man eller dina ungar. Det finns plats för fler kvinnor på ståplats men det finns också andra läktare att välja på. Sittplats, familjeläktare och ungdomsplatser – ja kort sagt, något för alla. Ju fler vi är ju roligare har vi. Kontrollåtgärder i all ära men riktigt hängivna fans i alla åldrar, av olika kön, storlekar och ursprung är den bästa åtgärden för att skapa stämning! Vi älskar som sagt fotboll men vi älskar också läktarkultur. Vi älskar humorn i ramsorna, vi älskar uppsnacket och vi älskar spelet. Kom med du också, vi lovar att det är både säkert och underbart.
Anna Wester, Fil mag ekonomisk historia
Cecilia Åkerblom, Resesäljare
Clara Lindblom, student och vårdare
Elisabeth Brinkler, pensionär
Gisela Jansson, pensionär
Ingela Strömberg, förskolelärare
Malin Wester, Chef inom IT-branchen
Marielle Andréasson Nakunzi, jurist
Matilda Johansson, pol sek och fotbollspelare
Pernilla Olsson, lärare
Sandra Lindqvist, student
Therese Nilsson, arbetsrättslig och facklig rådgivare
Åsa Hagelstedt, Generalsekreterare
Fottnot: Artikeln publicerades först på Svtdebatt.
