Krönika: från "trötta Sella” till en riktig ”Surprise”
...och märkliga strategier - både på och utanför planen.
Varsågod HIF. Här har ni tre poäng att ta med er i guldstriden. Missförstå mg inte, det var ju inte så att inte Helsingborg förtjänade segern men sättet de vann på kändes trist. Eller rättare sagt: sättet de tilläts att vinna på.
Efter HIFs ledningsmål hade HBK en bra period i matchen. Viljan att gå för en snabb kvittering hos t ex Jesper Westerberg och Stefan Selakovic gick inte att ta miste på där vi satt på västra läktaren. Fem minuter senare var Selakovic utbytt. Som flera gånger förr den senaste tiden. Är Sella gammal och trött? Jag tycker inte det. Tyckte han såg riktigt pigg ut mot HIF och ville ha mycket boll. Stefan är ju även en spelare som kan hålla i bollen och som sagt: han verkade riktigt taggad att vända matchen. En forcering utan vår mest rutinerade spelare kändes märklig. Speciellt med tanke på att ersättaren Kristinn Steindórsson inte direkt rosat marknaden i år. Även om det var just Steindórsson som hade HBK:s bästa kvitteringschans med sitt volleyskott halvmetern över målet. Men efter att Selakovic – och senare även Kristoffer Thydell – utgått tappade Halmstad Precis ALLT. Ett stort tomrum uppstod på mittfältet. Där fanns inte längre någon som kunde hålla i bollen och ingen löpvillig terrier som gnagde på de rödblå benen. Helsingborg tilläts ta över mittens rike helt och därmed var också slaget förlorat. Nej, de bytena förstod jag inte alls. Både Sella och Thydell hade gjort en bra insats så långt. Ersättarna visade mest varför de sitter på bänken och det duger inte för att vända matcher mot ett av Sveriges bästa lag!
Den bortskänkta poängmöjligheten mot Helsingborg känns inte bra. Jag trodde till och med att HBK skulle ha en bra chans att avgå med segern. Dels med tanke på traditionen och dels med tanke på att HIF var aningen ”stukat” före match. En av poängchanserna i min tidigare (kanske överoptimistiska?) bedömning av HBK:s restprogram är därmed borta. Det är nog så att Allsvenskan mer och mer börjar likna toppligorna i Europa. Det blir allt svårare för de mindre lagen att rubba de stora. Det är i stort sett samma lag som ligger i topp varje år även om mästarna sällan är de samma två år i rad. Och i botten blir ganska tidigt ett antal lag isolerade. Kvalitetsskillnaderna ökar. Att hoppas på poäng mot Malmö FF om en dryg vecka är kanske heller inte realistiskt då? Särskilt inte med tanke på deras överkörning av skotska Hibernian i torsdags. 7-0…på bortaplan, imponerande! MFF verkar ha kommit igång rejält.
Annars fanns en hel del positivt att ta med sig från drabbningen med HIF. Jesper Westerberg gjorde den bästa insats jag sett honom göra i år och visade en härlig inställning och framåtanda. Försvaret hade svårt med snabbe David Accam i början men neutraliserade honom mer och mer ju längre matchen led. Kanske mest Illustrerat av Fredrik Liverstams smarta, avvaktande backspel och patenterade ”Hysénbrytningar” i andra halvlek. Ja försvaret såg riktigt stabilt ut och då har jag ändå sparat det bästa till sist…Oliver Silverholt! Vilken kille. En fullständigt briljant insats på vänsterbacken! Följsam, företagsam och bra med bollen. Lugn och trygg men även tuff när det behövdes. Nyss fyllda19 år. Han känns plötsligt som den mest spännande unga talangen HBK fått fram på länge. Och egentligen är han väl mittfältare? Järdlers nya huvudvärk (förlåt Christian) lär nog bli att kunna ta tillbaka sin plats när han är frisk igen! Fast Silverholt kan säkert vara ett alternativ ett steg upp i banan också. På mitten verkar det som Kristoffer Thydell ”växt till sig” och snart börjar kännas gjuten i startelvan. Även Johan Blomberg var bättre än jag sett honom på länge. Flera i laget är på väg att växa in i den allsvenska kostymen.
Men. Så var det detta med anfallsspelet då. Inte var det mycket Halmstad fick till framåt. Stundtals meningslösa långbollar på forwards som inte ledde någon vart. Då och då såg det hyfsat ut men HBK måste få till ett bättre anfallsspel och kunna skapa fler chanser framöver. Den förväntade övergången av Robin Nilsson från Ängelholm verkar gå trögare än förväntat men återigen: är det den spelartyp som Halmstads BK bäst behöver? Ytterligare en balansspelare på mitten? Känner väl till filosofin att man vill ha in ”karaktärsspelare som jobbar hårt och har som sin högsta önskan på jorden att få representera HBK” men spelarens egenskaper måste väl också spela in? Att det tillförs något som laget saknar? Det Halmstad bäst skulle behöva är kreativitet, fart, mod att gå i djupled av fler än forwards eller notoriskt målskytte. Visst, man har inte råd med spektakulära värvningar av högsta klass men är det rätt att lägga pengar på ytterligare en spelare av samma typ som redan finns? Är det bra hushållning med knappa ekonomiska resurser? Även med tanke på vad en eventuell degradering skulle innebära för ekonomin?
En spelare med egenskaper som HBK saknar skulle annars kunna vara Bradley ”Surprise” Ralani i Landskrona BoIS. En kvick, offensiv ytter som dock haft en del problem med både skador och ojämn form. Men i sina bästa stunder ska han kunna nå nivåer som kanske till och med är över den allsvenska. Det skulle vara en chansning så klart men å andra sidan kan ju några bra grejer av Ralani vara skillnaden mellan 1 och 3 poäng i några matcher och i förlängningen skillnaden mellan Superettan och nytt allsvenskt kontrakt. Men det är nog inte en spelare som passar in i ”HBK-modellen”. I så fall skulle det vara en riktig… surprise!
Annars var det trevligt att vara tillbaka i Halmstad igen. Sammanstrålade med skrivar-kollegan Christoffer inne på "Freddies" där även ägaren själv hälsade glatt när han gick förbi. Även "Wicken" från HP var där. "Starstruck" två gånger om inom loppet av en kvart...eller..ja. Tyckte förresten "Ljungan" såg riktigt vältränad ut fortfarande. Kan man hoppas på ett inhopp mot Syrianska på måndag?
