Krönika: Frustrerat och splittrat
"Det var frustrerat och irriterat och genom det blev det halvhjärtat och splittrat. Inget fungerade eftersom det inte kunde fungera i det läget vi befann oss i. "
Sista bortamatchen för året spelades mot BK Häcken och det skulle enligt traditionen gått ganska bra. Sanningen blev en annan och efter drygt 90 minuter av ren plåga var kampen om framgång i årets Allsvenska ännu en gång ur våra händer.
Vid startsignalen var det Elfsborg som gick ut med styrka i stegen och vi etablerade omedelbart dominansen över mittfält och offensiv planhalva med klart högre bollinnehav och ett par hörnor som tyvärr inte gav något. Så långt allt bra och det vi lärt oss att förvänta oss när Elfsborg spelar mot Häcken oavsett arena.
Men Häcken har skaffat sig en ny arena och i den skaffat sig ett självförtroende dom inte tidigare haft. Statistiken mellan lagen talade, och talar förvisso fortfarande, till vår fördel men var för sig kommer vi från ett läge som inte varit särskilt uppåt förutom sista matchen mot Norrköping. På bortaplan vann vi senast den 23 augusti i år, det är förvisso pauser i Allsvenskan mellan då och gårdagen men det är ändå anmärkningsvärt länge sedan vi tog en seger på bortaplan.
Häcken kom till matchen med fyra raka segrar på hemmaplanen och fullständigt sprudlade av självförtroende oavsett vår inledande dominans och redan i 7:e minuten stod det 1-0. Ett fantastiskt mål dessutom bara för att göra det snäppet värre att tillhöra Elfsborg.
Genom första halvlek spelade vi ändå bitvis en vacker fotboll med ett passningsspel som lurade bort Häckens motattacker. Problemet var bara att vi inte kom längre än till mittfältet. Där tappad vi av oförklarlig anledning farten och vi började förlora nästan lika många bollar som vi tog.
Och så fortsatte det. Det blinkade till, lite tur (Abrahamssons bjudning till Frick) och några fasta situationer, men det blev inget av det. Det var som om vi inte riktigt trodde att det skulle kunna gå. Häcken trodde, Häcken sprang för sin tro och Häcken ledde fram till 39:e minuten då Rohdén satte mål på straff (kanske årets mest korrekt dömda straff).
Här kommer då nästa anmärkningsvärda sak.
Oftast när ett mål kommer, framförallt efter en så lång period, då brukar det lossna för laget som kvitterade. Det vi alla räknade med var att Elfsborg åter skulle börja tro på framgången. Och det var faktiskt bättre, långt ifrån lysande men ändå klart bättre.
Sedan drog andra halvlek igång och dåligt blev värre.
Mål för Häcken i 58:e, 65:e och 70:e minuten och vi är inte bara utspelade vi är helt under isen.
Ellegaard gjorde vad han kunde men var chanslös till och med när han gör en reflexräddning eftersom bollen ändå skruvar sig in i mål. I mångt och mycket var det inte vår kväll igår. Det räcker inte som förklaring men det är en del av det. Marginalerna var helt klart på hemmalagets sida, inte minst vid 4-1-målet.
Vi gick ut i andra bara aningen piggare än vi varit i slutet av andra och när Häcken satte 2-1 var det allt som behövdes för att luften skulle gå ur. Igår märktes tydligt nackdelen med ungdom kontra erfarenhet. Ett äldre lag kan hamna i underläge men har oftast erfarenheten att veta att det går att vända och hamnar inte lika snabbt i frustrationen.
Igår fanns inte tron på att det skulle gå att vända. Det fanns några spelare som fortsatte att kämpa framåt, Zeneli inte minst, men det var en för ensam kamp. Inte ens Claesson, som så många gånger visat sig vara en stark ledare, kunde mustra upp någon vidare kampanda.
Det var frustrerat och irriterat och genom det blev det halvhjärtat och splittrat. Inget fungerade eftersom det inte kunde fungera i det läget vi befann oss i.
Häcken spelade väldigt bra det ska jag inte ta ifrån dom men Elfsborg var samtidigt nästan totalt under isen. Det var ärligt talat sorgligt att se för så mycket bättre än oss är inte Häcken.
Det dröjde ända tills 82:a minuten innan Claesson satte 4-2 (hans 10 mål i år) och därmed placerade in vårt enda spelmål för kvällen.
Tänk över det. Vi lyckades inte komma fram till ett spelmål förrän i 82:a minuten och det var nästan enda gången under kvällen som vi verkligen lyckades hota Häckens mål.
När Häcken sen sätter 5-2 i 87:e minuten sms:ade min far och sa att han stängt av Tv:n för att ”… slippa se elämdet.” Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte övervägde att göra detsamma. Pinsamt är ordet för att beskriva det elände som visades upp av oss igår. Pinsamt och ovärdigt.
Det enda vi kan hoppas på nu är att Norrköping krossar Malmö FF samtidigt som vi gör detsamma med Falkenberg. Annars avslutas troligen vår europeiska svit med 9 år i rad.
PS
Det är så tråkigt att se bengal efter bengal tändas i vår klack. Så tröttsamt.
