Krönika: Ge aldrig upp
"För oss var det en bekräftelse på att vi kan kämpa oss tillbaka även om det tar hela matchen plus en tilläggsminut."
Jag minns när vi tog vår första vinst på Guldfågeln Arena. Den 23/8 2015. Innan det datumet hade vi försökt ett antal gånger men aldrig lyckats vinna någon Allsvensk match. Den gången var det Hedlund och Zeneli som såg till att ge oss den första vinsten och jag minns det som en enormt njutbar triumf just eftersom vi väntat på den.
Min förhoppning innan match igår var en ny triumf, ska jag vara riktigt ärlig så förväntade jag mig det nästan. Vi är starka i år vilket man inte kan säga på samma sätt om Kalmar FF även om man inte på något sätt kan säga att dom är dåliga.
Det som oroade mig var att Elfsborg skulle förvänta sig en seger utan ansträngning. Det har hänt tidigare, det har till och med hänt i år, att vi gått ut lite för självsäkra och trott att vi kan vinna utan att behöva göra jobbet. Det är alltid fel inställning. Inte minst eftersom dom lag mot vilka vi tror oss kunna göra så inte kommer lida av samma villfarelse.
Dessvärre verkade vi ha fallit i fällan jag fruktade. Första halvlek i Kalmar var den svagaste jag sett i år. Jag satt i soffan och fann mig undrande vad som hänt med Elfsborg. Var fanns samspelet och dom för motståndarna förvirrande kortpassningsspelet, var fanns självförtroendet för spelidén och den egna förmågan och, ännu värre, var fanns defensiven?
Kort sagt såg det inte överdrivet ljust till att börja med. Ja, vi anföll och rusade för att göra mål men vi spelade knappt upp utan tjongade bara iväg bollar som lika gärna kunde hamna hos Kalmar FF som den tänkta gulsvarta spelaren. Vi kan skicka iväg säkra crosspassningar och långbollar framåt i normala fall men inte igår. Än mer försmädligt var att hemmalaget i stort sett bara kunde invänta bollen. Vi gav Kalmar FF möjligheten att dominera matchbilden på ett sätt som ingen gjort mot oss i år och dom tog till vara på det. 1-0 redan i 14:e minuten och det bara en kvart innan vår mest dominanta defensiva pjäs i år kördes ut på bår.
Det skall sägas att Okumus ersättare Henriksson gjorde en riktigt bra match, framförallt när han så överraskande fick hoppa in i underläge, men inte ens han kunde göra mycket för att rädda den första halvleken där vi flera gånger kom nära att hamna i tvåmålsunderläge. Skulle för andra gången i år sumpa chansen att ta oss uppåt i tabellen?
Nej, var det tydliga svaret på den frågan. Elfsborg kom ut i andra halvlek redo att spela som sig själva igen. Istället för långa chansningar var samspelet och dom exakta passningarna tillbaka. Vi gick från en första halvlek som minde om 2017 tillbaka till 2020 i andra. Och säsongen 2020 är vi ett starkare lag än Kalmar FF.
Istället för att kunna vänta in oss fick hemmalaget jaga och vi tog över. Det blev för mycket för hemmalaget som ändå lyckades freda sitt mål under större delen av matchen. Men kvitteringen i 85:e från Sivert Heltne Nilsen blev en tyngd för mycket och segermålet i 91:a, ett strålande avslut av Samuel Holmén, knäckte viljan nästan helt.
För Kalmar FF var det en nästan säker seger som plötsligt blev ännu en förlust.
För oss var det en bekräftelse på att vi kan kämpa oss tillbaka även om det tar hela matchen plus en tilläggsminut. En påminnelse om att aldrig ge upp förrän tiden är slut. Förutom en härlig seger, den tredje i år, så knep vi andraplatsen i tabellen och dessutom är vi fortfarande obesegrade. Det är skönt att vara gulsvart idag.
