Krönika: Ge mig #lussekval
Två matcher kvar. Kval uppåt. Vi är bra på det där, vi i BP. Vi kan det, vi har rutinen. Vi har bytt serie förr och det är dags att göra det igen. #lussekval stundar.
BP-supportrar, vänner. Det är länge sen vi hade en säsong som var över i september, där fokus kunde ligga på att utveckla några juniorer extra eller sätta en modifierad spelmodell till nästa säsong. Sedan säsongen 2011, då vi kom igång sent efter en lite knackig start av Superettan, har vi levt varje säsong med ångesten klappandes på axeln till slutomgångarna, varje säsong.
Vi har vrålat av glädje, torkat tårar av sorg. Vi har vevat flaggor i rondeller, tröstdruckit och tröstätit. Vi har sett landslagsstjärnor tändas och karriärer avdunsta. Vi har sett egna talanger ta plats och bevittnat en spelaromsättning på parodisk nivå.
2020 behöver inga nya omskrivningar om en ovanlig situation. Vi är där vi är och trots en förskjuten säsong har vi fått känna oss som vanligt med matcher på Grimsta. Visst, bara vi med säsongskort (denna stolta, exklusiva skara) har kunnat vara på plats, men sedan säsongsstarten i juni har vi skränat, firat och hetsat. Vi har längtat efter den här toppstriden. Vi har, försökt, njuta av den. Ge mig kvalet, ge mig ångesten.
Ge mig Ali Suljic i nickduell. Ge mig Oskar Fallenius målskytte. Ge mig Alexander Fioretos fina fötter. Ge mig Jakob Glasbergs inläggsfot. Ge mig Nils Wallenbergs framtid. Ge mig Kristoffer Grauberg Lepiks slit. Ge mig Aron Sandéns speluppfattning. Ge mig Philip Haglunds skalle. Ge mig Gustav Sandberg Magnussons hjärta.
Ge mig en flygande Axel Wallenborg. Ge mig en skällande Alexander Nilsson. Ge mig Jesper Ceesays lugn. Ge mig Alexander Lundin i luften. Ge mig Jesper Arvidssons straffsparkar. Ge mig Daniel Svenssons klass. Ge mig Felix Bennarps ledarskap. Ge mig Christer Gustafssons avslut. Ge mig Amadeus Sögaard mot en ytter. Ge mig Alexander Segers passningsspel.
Ge mig Oskar Nordlund i boxen. Ge mig Jonas Olsson en-mot-en. Ge mig Cameron Streetes raketfart. Ge mig Simon Helgs vänsterfot. Ge mig Endreas Tesfais uppsamling. Ge mig Samuel Svenléns försvarsspel. Ge mig Adam Groundstroems aggressivitet. Ge mig Omar Farajs vilja. Ge mig Albin Linnérs firande.
Tillsammans. För ungdomarna i rödsvarta träningskläder som en dag kommer vara i den där startelvan. För oss på läktaren. För de ideella hjältarna som sluter upp vid varje match, oavsett väder, oavsett senaste resultat. För de anställda som gör mer än vad som kan förväntas.
Ge mig kvalet. Ge mig avancemanget.
