Krönika: Goliats kamp mot David
I förrgår satt jag högst upp på Gamlas västra långsida och såg på ett skådespel. Manuset var skrivet på förhand, Goliat skulle krossa David.
Goliat skulle använda sin storlek och styrka för att visa vem som bestämde på slagfältet. Med sin blotta närvaro sprida skräck i motståndaren.
Men något gick snett, komedin förvandlades till en tragedi. Historien upprepade sig, David vågade stå upp, ta striden. Använde sin list och utnyttjade Goliats svagheter, hans övertro på sig själv. Å där stod jätten, frustade och pustade innan striden. Spände sina muskler, visade sin styrka men när slaget väl startade kom han ingenstans. David slungade sin sten, som träffade där den skulle och Goliat föll tungt till marken.
Rollerna i det storslagna övergripande dramat förändras. Ytterst få är alltid Goliat, rollen placeras ogärna på ens axlar. För rollen innebär ett ansvar, kräver mycket av den som försöker axla den. I torsdags var det ett lag som motvilligt tog på sig den. Och som inte orkade bära upp den skinande rustningen. Men vem bär ansvaret? Härföraren som ska leda Goliat, hären som pumpar upp hans självförtroende eller Goliat själv som inte lyckas besegra den lille David?
Men nu ligger där Goliat, med ansiktet i gräsmattan och en sten i pannan. David har klättrat upp på jättens rygg, räcker sig efter hans svärd. Än har inte David tryckt ner svärdet i Goliat, huggit av honom huvudet. Goliat kan fortfarande resa sig, kan fortfarande gå segrande ur striden. Fortsätta korståget genom Europa. Men ingen kommer längre att tycka att han är skräckinjagande.
