Krönika: Gudfadern
Sorry HBK, men den här säsongen slarvade ni bort.
Bara en poäng mot HIF och jakten på den allsvenska kvalplatsen är i praktiken över. I Hallandsposten efter matchen var HBK nöjda med sin prestation och tyckte det var synd att man inte kom upp i samma nivå även mot t ex Värnamo hemma. Men det är ju en alldeles för enkel analys av situationen anser jag. För Värnamo hemma är en sak och Helsingborg på bortaplan en helt annan. Och jag tror inte att ett (1) regelrätt avslut på mål under hela matchen hade varit så gångbart mot Värnamo heller.
I mitten av juni kändes situationen helt annorlunda. Höskuldur Gunnlaugsson hade precis skjutit HBK till seger hemma mot AFC och fullbordat vad som skulle bli säsongens bästa vecka med hemmasegrar mot två av toppkonkurrenterna. Jesper Westerberg kände sig så full av tillförsikt att han kunde kosta på sig att gå ut och svinga mot Halmstadpubliken och undertecknad hade strax innan känt sig benägen att revidera min ståndpunkt i blogginlägget superettan är en enkel serie som alltid slutar med att Halmstad avancerar (något förkortat, Red:s anm.).Sedan hände något. Bara gud fader och Igor Krulj vet förmodligen vad.
Och jaja, stopp och belägg nu! Det är inte så att jag menar att Höskuldur Gunnlaugsson skulle vara guds fotbollsgåva till mänskligheten eller ens vara i närheten av att övertrumfa den islänning som Halmstads gudfader menade att han var klasser bättre än, men: hur han under några sommarveckor kunde gå från att direkt eller indirekt vara inblandad i merparten av HBK:s poäng under den förlustfria sviten på 10 matcher till en plats längst ner i frysboxen och för det mesta sist inbytt av alla är för mig en gåta. Just Gunnlaugssons poänggivande förmåga har ju även en annan HBK-kollega i exil varit inne på. Och i ett Halmstad där funktionell bollbehandling, ”bra fötter” och poänggivande spetsegenskaper inte direkt står som ”spön i backen” är det väl en sådan spelare man borde försöka bygga sin offensiv kring?
Ett annat problem är att HBK inte verkar ha hittat rätt formation under året utan här har väl snart provats lika många sifferkombinationer som Leif ”Loket” Olsson kunde rabbla upp en härlig Bingolotto-kväll på tiden då bolåneräntan nådde historiska toppnoteringar. Jämför t ex HIF som tidigt satte sitt 4-2-3-1 och rullat runt på i princip samma gubbar hela säsongen. Och där, enligt min mening, inte Andreas Granqvist varit den avgörande pusselbiten för deras framgång i höst utan Rasmus Jönsson som briljant spelfördelare med sina poänggivande fötter. Något som vår egen ”Höggi” kanske också kunde blivit - rätt använd och med fortsatt förtroende? Lägg därtill en hyfsat stor rotation på de centrala mittfältsplatserna och en del andra positionsbyten och mitt troliga slutomdöme av den här säsongen blir att HBK faktiskt borde kunnat gå hela vägen - men att möjligheterna helt enkelt slarvades bort.
Men vi kan också rabbla BP, Trelleborg, Öster, Örgryte, Mjällby, Landskrona, Gefle och kanske Jönköping som ett upprepande mantra och tacka gud fader (eller vem fan det nu är vi ska tacka?) för att vi åtminstone håller en hyfsat hög lägstanivå. Och sätta vårt hopp till att en numera allsvensk landsfader återvänder nästa år.
