Krönika: Guldet är så nära
Det finns inga utrymmen för misslyckanden längre. Ja, det återstår ett antal matcher att spela men ett misstag nu blir ändå i stort sett omöjligt att åtgärda. Vi riskerade igår att begå just ett sådant misstag.
Jag tror nog att vi en gång för alla kan ge upp den felaktiga tanken att Elfsborg inte kan spela på gräs. Det går inte att förneka att det snabba spelet som kör med lämpar sig bättre för en riktigt snabb och fin plast eller hybridplan och att planer som den Degerfors erbjuder såhär i slutet av en regnig höstmånad inte kan beskrivas som vare sig snabb eller särdeles fin.
Detta är varken en pik mot gräsplaner i allmänhet eller mot Stora Valla i synnerhet utan endast en kommentar över en plan som var så genomsur att det knappt fanns någon studs alls och som fick sandas i halvlekspausen. Det senare har jag faktiskt aldrig sett förut. Men klassisk mark är klassisk och om det behövs sandas för att undvika att matchen ställs in eller försenas så är jag klart för det.
Som väntat var vi inte lika vindsnabba som vanligt men det gick ändå betydligt snabbare i våra anfall än vad jag hade förväntat mig. Degerfors är dock knepiga och vana att spela ur ett underläge så risken för hybris var inte lika överhängande som hos en del andra lag i Allsvenskan. Sålunda fick vi trixa oss igenom snarare än springa ifrån (även om vi gjorde det också) och det var ett vinnande koncept större delen av matchen.
Vi hanterade Degerfors press i inledningen av båda halvlekarna och det kändes som att vi hade i stort sett full kontroll över vad som hände. Ja, Degerfors (precis som i stort sett varenda motståndare i år) hade mer boll och fler avslut totalt men det var få av dom som verkligen kändes farliga. En tvåmålsledning är inte mycket att hänga i julgranen men just igår kändes det en lång stund som att vi var helt osårbara.
Sedan kom Victor Edvardsen fram i 81:a och han gjorde det som Victor Edvardsen gör det här året: bygger upp sin målskörd. Stenhårt och otagbart och helt plötsligt kom allt i ett annat läge. Degerfors gick för sin kontraktsviktiga kvittering och vi behövde göra allt för att undvika ett guldmissande insläppt andra mål.
Våra egna försök att stänga matchen stoppades av ett infernaliskt skickligt målvaktsspel av Whiteman och vi fick istället spendera dom sista cirka 14 minuterna med att bara försöka hålla hemmalaget borta från vårt målområde. Gudars skymning det var onödigt spännande. Men sicken förlösande känsla när det gick vägen.
Med ett glädjevrål både på planen och i tv-soffan tog vi emot slutsignalen och vetskapen att vi ligger på samma poäng som Malmö FF och att det endast är målskillnaden som gör att dom ligger före oss. Det var länge sedan vi var såhär nära guldet.
Och det finns inget utrymme för misslyckanden längre
