Krönika: Haglund är borta, visa nu att det var rätt beslut
"En seger eller total förbättring var omöjligt att realistiskt förvänta sig."
Igår var det då alltså dags för en form av nypremiär. Första matchen post Haglund och första gången på ett par år som Janne Mian höll i rodret. Mian tog ju som bekant över laget när Jörgen Lennartsson fick sparken och har därmed erfarenhet av att ta över ett a-lag som hamnat i baklås. Dock bör det påpekas att Lennartsson inte lämnade efter sig ett lag i riktigt lika stor kris som det Mian tog över den här gången.
Det skall ärligt sägas att det inte återstår särdeles mycket tid för Mian att ändra på något men frågan är ändå om han kan få till någon påverkan. Han är en ny röst med ett nytt krav, en makt att förhålla sig till. På den här korta tiden möjligen en psykologisk boost. Det hänger nu väldigt mycket på spelarna. Dom har blivit av med tränaren som hängt som ett ok över deras axlar, kan dom nu visa att det faktiskt var tränaren som var det stora problemet? Kan dom resa sig och visa vad dom egentligen är kapabla till?
Detta sagt kunde man igår inte förvänta sig för mycket. Precis som för Janne Mian har det inte passerat så många dagar för den gulsvarta spelartruppen sedan förändringen skedde. Det jag letade efter igår var en gnista, ett tecken på en kommande förändring.
Det var inledningsvis ett ganska piggt Elfsborg. Spelet var fortfarande märkt av den osäkerhet som hemsökt oss hela säsongen vilket gjorde att det inte flödade med någon större frihet. Randrup fick dock iväg ett avslut som Linnér fick sträcka ut sig för att nå. Tyvärr innebar satsningen framåt att vi tappade defensiven och bara minuten efteråt satte AIK 1-0. En retur på en hörna som Ellegaard inte hade en chans att nå.
Efter en påtvingad paus, på grund av rök för AIK-klacken, där Mian fick tillfälle att prata med sina spelare fick vi faktiskt ett lyft. Passningar började gå rätt och vi försvarade oss framgångsrikt mot hemmalagets stormningar. Det förelåg dock en oerhörd risk för frustration hos spelarna när det spelet ändå inte fungerade och det såg jag som en stor fara i jakten på förbättringen. Å andra sidan ville jag hellre se spelarna skrika i ilska än bara uppgivet lufsa tillbaka för att börja om.
Ellegaard hade, trots bollarna han fick hämta i eget nät, en relativt bra kväll. Ellegaard är ju en av få som kontinuerligt ha hållit sig på rätt nivå och hans dubbla straffräddning igår var ett lysande exempel på hans expertis.
Det hjälpte dock föga när AIK kom igenom igen i 31: a och satte 2-0.
Vi svarade med 2-1 av Frick efter en frispark av Lundevall i 35: e. vår första riktiga chans sedan Randrups försök. Efter detta fick vi vind under fötterna men det fanns fortfarande tydliga problem med placeringarna och det kortpassades alldeles för mycket alldeles intill vårt eget målområde. Våra anfallare befann sig nära och hjälpte till i försvaret men det lämnade ingen till att försöka hantera rensningar som gick uppåt i planen och därmed kunde AIK bara fortsätta sin press.
3-1 i 47: e. Ett onödigt mål att släppa in som måste läggas till skuld på den som skulle hålla markeringen och ett snöplig slut på en halvlek där man ändå kunnat se Elfsborg försöka.
Andra halvlek inleddes bättre med mål av Gustavsson på en hörnretur. En kanon upp i krysset som nog avlossades med lika delar precision och ”bolljäveln skall in”-känsla. Ett oerhört viktigt mål.
Elfsborg lyfte laget för att gå för en kvittering men tappade då åter i defensiven och i 55: e var 4-2 ett faktum.
Lundevall fick ett mål bortdömt för offside och i 64: e satte AIK slutresultatet 5-2 genom ett stillastående och bolltittande gulsvart försvar.
Efter det var uppgivenheten uppenbar och Elfsborg försökte egentligen inte så mycket mer än att spela av matchen. Far beskrev det som om vi försökte anfalla genom en vägg utan dörrar och det är en synnerligen träffande bild för vad som hände när vi alls fick hålla i bollen.
Lasse Nilsson gjorde ett mycket bra inhopp och kunde kanske ha gett lite hopp men det var för sent. Tiden räckte inte till och uppgivenheten för dominerande.
Totalt sett var vi bättre mot AIK än mot Malmö FF. Förvisso är det inte särskilt svårt men det är likväl en viktig poäng. Tyvärr är det i stort sett allt som kan lyftas fram som positivt. När vi befann oss på kullarna runt dom djupa dalarna utmärkte sig bland andra Ellegaard, Lundevall, Frick och Manns på ett positivt sätt och den redan nämnde Lasse Nilsson men i motgångarna tappade vi åter allt och blev till talangfulla individer ensamma mot ett samspelat AIK.
En seger eller total förbättring var omöjligt att realistiskt förvänta sig. Den största skillnaden som laget hunnit märka av är att Haglund inte längre är på plats. Övrig påverkan tar tid även om det måste påpekas att flera av topparna kom sig just efter att Mian haft möjlighet att tala med spelarna.
Det återstår bara fyra matcher av säsongen nu men under den tiden borde det inte vara omöjligt för spelarna att hitta ett sätt att rycka upp sig.
Haglund är borta, visa nu att det var rätt beslut.
