Krönika: häng inte Igor!
Och HBK är som IFK.
Efter fortsatt kräftgång för de blåsvarta, där de gång på bjudits på möjligheten att komma ikapp AFC men misslyckats, höjs nu ett flertal röster för att tränare Igor Krulj måste ta sitt ansvar och avgå. Detta eftersom han inte har lyckats bygga ett lag med en fungerande spelidé. Men vems är egentligen ansvaret? Ja inte är det Igor som i så fall ska hängas om du frågar mig.
Redan förra sommaren skrev jag att utnämnandet av Igor Krulj till den tränare som skulle rädda HBK kvar i Allsvenskan inte var något annat än en chansning. Som så ofta vad gäller HBK under det senaste decenniet så upplevde jag att det verkade saknas en riktigt välgrundad analys av vad som verkligen behövdes utan man körde på med vad som stod till buds istället under parollen att ”något måste göras”. En bit in på hösten och med fortsatt oviss serietillhörighet kommande säsong förlängdes sedan kontraktet med Igor Krulj och ingen kan ju påstå att detta motiverades av uppnådda resultat. Hur sedan Billy Magnusson hittades i Landskrona har jag inte en aning om men en person jag talat med som tidigare varit verksam i skåneklubben hade svårt att förstå den värvningen. Igor Krulj och Billy Magnusson kunde så klart ha varit stigande stjärnor på tränarhimlen men nu verkar så inte vara fallet. Men de har garanterat gjort så gott de kunnat och de som ska ta det yttersta ansvaret kan ju inte vara någon annan än den/de som gett dem förtroendet.
I sin senaste krönika dristar sig HP:s Jan-Owe Wikström till åtminstone lite kritik av något annat än spelarnas usla insatser och kritiserar nu HBK för att man inte skaffat någon mentor år Igor Krulj under säsongen ”Precis som Trelleborgs FF gjorde med Tom Prahl. Och inte minst – som HBK gjorde med Reine Almqvist när Jens Gustafsson hade det som tyngst 2014”. Men det sistnämnda stämmer inte alls för Almqvist blev klar för HBK redan i början av året 2014 och ska nog mera ses som en strategisk värvning som skulle ta HBK till nästa nivå av den så kallade ”etableringsfasen” vilket också lyckades. Och nädå, ingen behöver påminna mig om hur jävla trött jag var på den där ”etableringsfasen” som jag tyckte gick alldeles för långsamt. Eller om mina lyriska krönikor om Janne Jönsson för den delen.
Avslutningsvis ska vi ändå komma ihåg att den här säsongen är långt ifrån över ännu, åtminstone i teorin. Som en pendang till IFK Göteborgs allsvenska debacle verkar det liksom inte spela någon roll hur många usla HBK-insatser som staplas på varandra – chansen finns kvar där ändå – mycket på grund av de omgivande lagen(t)s ackompanjerande uselhet. Så det skulle ju inte förvåna om det blir en tvärvändning den 23 oktober med ny eufori på Olympia samtidigt som AFC lullar runt dyngraka mot de gulvita nykteristerna från Falkenberg. Och att sedan HBK likt förbenat står där med en kvalplats på fickan i början av november. Men det innebär ju i sin tur inte att kritiken varit obefogad för sett till spelarbudget och trupp så borde det här laget klara av att ta en allsvensk direktplats. Men allting blir ju inte heller alltid som det var tänkt. Och kanske är det så att hissåkandet mellan divisionerna och att man hela tiden ”lever i ovisshet”, måste ställa om till nya förutsättningar och aldrig får någon riktig kontinuitet tärt så pass mycket på föreningen att till slut funkar det inte längre? Något som jag själv var inne på när jag förra hösten var långt ifrån säker på att HBK skulle klara av att studsa tillbaka den här gången. Å andra sidan borde det ju kunnat skapas förutsättningar för att undvika just det där hissåkandet.
