Krönika: Hetta och galenskap på fästningen
Många gånger har jag kommenterat och skrivit om att Elfsborg har ett fantastiskt spel längs hela planen men att allt rasar när det skall till att bli mål. Starka anfall rinner ut i tafatta avslut som till och med jag hade kunnat ta. Jag har saknat modet i avsluten och jag har saknat den galenskap som vissa avslut kräver.
Igår kunde vi ha krossat Åtvidaberg med betydligt högre siffror men vi lyckades bara få in ett enda mål. Tro nu inte att jag egentligen klagar över detta. Vi behöver segern mer än vi behöver mängder av mål så jag är nöjd och glad men samtidigt hade vi alla chanser i världen att stänga matchen innan klockan ens hade hunnit ticka upp på 45 minuter.
Det som gör att jag ändå inte kan klaga så mycket över detta är att det var mer otur än något annat som gjorde att det bara blev ett mål. Chanserna var starka och avsluten ständigt farliga men ännu en gång var flertalet av marginalerna emot oss. Det enda som återstår då är att inte ge upp och trots kvav hetta höll Elfsborg pressen uppe rakt igenom hela matchen.
Det tål att sägas igen; jag är långt ifrån missnöjd med gårdagens match.
Åtvidaberg har under ett antal tillfällen blivit till något av ett spöke eftersom dom visat sig väldigt svåra att besegra. Igår kapades spöket vi fotknölarna och ännu ett lag föll vid Elfsborgs fästning.
Ska vi vara riktigt exakta så var det spel mot ett mål nästan rakt genom matchen. Vår backlinje höll stenkoll på både boll och motståndare vilket gjorde att bollen inte i onödan spelades till Ellegaard utan istället kunde skickas upp för nya anfall. Det var skolexempel på försvar och jag fann mig själv frågande om Åtvidaberg någonsin varit så nertryckta som igår.
Tydlig och självklar ledare och den största anledningen till det ensidiga spelet var mittfältsgeneralen Anders Svensson.
Bitvis verkade hettan bli övermäktig på planen. Spelet från båda lagen blev då oprecist och bollen passades mer som för att skaffa tillfälle att pusta ut än för att skapa anfall. Anders Svensson verkade dock för det mesta nästan helt oberörd. Hans spel var genomgående precist och exakt och hans framspelning till Claessons 1-0 i 35:e var världsklass.
Själv beskrev han i halvtid det som att han tjänade på att alla andra spelade långsammare på grund av värmen. Uppenbart är i alla fall att han har en skön distans till sig själv och lika uppenbart är att han inte behöver vara vindsnabb för att dominera en match från början till slut.
Segern var solklar och vi biter oss kvar i jakten efter det sjunde SM-guldet.
Avslutningsvis måste jag anknyta till det jag inledde med: galenskapen. Jag har som sagt många gånger saknat den lilla gnutta galenskap som får spelaren att försöka sig på ett avslut när det egentligen är försent. Det är den galenskapen som ibland kan bli så fullständigt överrumplande för alla inblandade att det kan bli mål av blotta förskräckelsen.
Claessons segermål i 35:e minuten var ett typexempel på vad jag menar.
Vi hade massor av solklara lägen i mer eller mindre öppna mål som antingen gick utanför eller rakt på ben eller i händerna på Gustavsson. Vid alla tillfällena var det rätt att försöka men när Claesson tryckte till bollen hade han en motspelare tätt bakom sig och Gustavsson rusande mot sig från andra hållet och det hade så lätt bara kunnat rinna ut i ingenting. Claesson gjorde däremot något instinktivt och lyfte bollen som studsade mot Gustavssons axel och sedan i mål efter en hög och till synes oändlig båge.
Att satsa så mot vilken målvakt som helst är en chansning, men att göra det mot Gustavsson… en gnutta galenskap.
Nu vidare mot nästa seger.
