Krönika: Hitta din Djurgårdsrenässans
Många av oss har länge gått runt med en pirrande känsla i kroppen och bara längtat efter att få stå på läktaren och se DIF spela boll igen. Andra har kanske glömt av hur härligt det faktiskt är. Är du en av dem så är det dags att du går igenom din egen Djurgårdsrenässans, och den här texten är till dig.
År 1999, när jag var 15-16 år gammal, skulle vi göra ett enskilt projektarbete i skolan. Det var en ganska stor frihet kring vad vi fick göra vill jag minnas, och följaktligen blev spridningen på de olika projekten väldigt stor. Alltifrån att spela in och klippa en film till att designa och sy upp en egen klädkollektion. Några av oss (förvånansvärt få när jag tänker efter) valde dock att skriva något. Och för mig var ämnet självklart: Jag ville försöka beskriva hur det är att vara supporter. Hur man mår, hur man tänker och hur man känner. Så här i efterhand kan jag småle åt det hela och tycka att det nog var ett väl bombastiskt åtagande för en finnig tonåring (vad visste jag då liksom). Att jag precis hade läst Fever Pitch för första gången gjorde säkerligen också sitt till. Men det bekom mig knappast där och då, för jag hade ju en känsla – en besatthet – som bara väntade på att få skrivas ner och förmedlas.
Ett antal intensiva veckor följde, där jag på en 15-20 sidor (mycket på den tiden) gjorde mitt bästa för att beskriva nervositeten inför en premiär, euforin efter ett mål, lyckan efter en seger eller sorgen vid en förlust. Samt givetvis om den där underbara känslan av gemenskap på läktaren. En känsla som fick även en finnig, osäker och målbrottskämpande pojke att känna sig både värdefull och delaktig.
”Lycka är att vara Djurgårdare” döpte jag efter noggrant övervägande mitt mästerverk till, och jag minns än idag hur jag med lika delar darriga som uppspelta steg gick till mammas jobb med disketten i hand (länge sen som sagt..) för att få ut den färdiga versionen på papper. Det var en stor känsla. En känsla som växte till att bli enorm när det sedan var dags att presentera våra projekt inför en fullsatt aula. Ljuset släcktes ned, och en ensam spot lyste upp mig på scenen medan jag läste ett noga utvalt utdrag ur min text. När allt var klart placerades vi vid enskilda små bord där vi kunde berätta mer om våra projekt inför skolkamrater, lärare och föräldrar. Och helt i enlighet med mitt ”post spotlight-storhetsvansinne” var nyfikenheten stor kring min besatthet av ett fotbollslag.
Min egen medeltid
Minst lika vanlig var dock även kommentaren om att ”det där” kommer avta med åren. Att när jag blir äldre så kommer jag ändå inse att ett fotbollslag trots allt inte är så särskilt viktigt. Att de där känslorna inom mig nog ändå har mer att göra med en tonårings sökande efter tillhörighet än att det faktiskt skulle finnas ett större värde i det hela. Där och då tänkte jag nog inte så mycket på det. Inte vad jag minns i alla fall. Vad jag däremot minns mycket väl är att jag funderade mycket på de där kommentarerna under åren som följde. När jag gick från hemmaboende tonåring till självförsörjande vuxen. ”Är det verkligen normalt att bry sig så mycket om ett fotbollslag?” var frågan som ekade i mitt huvud. Och när jag sen, i mina ”mid-twenties”, hamnade i umgängeskretsar där fotboll möjligtvis var något man såg på tv, och där en besatthet av ett fotbollslag sågs lite misstänkt på. Ja då föll det sig faktiskt så att jag inte ens gick på särskilt mycket matcher under en period.
Så här i efterhand brukar jag referera till den tiden som min egen medeltid. En mörk och innehållslös tid som ingen egentligen vill kännas vid. Men också en tid som, som tur var, inte varade för evigt. För precis som i historieböckerna följdes min egen medeltid av en välbehövlig renässans. En ”Djurgårdsrenässans”. Jag vet inte om det var någon enskild faktor som utlöste den, sannolikt var det nog ett antal samverkande faktorer som skapade den. Oavsett så är jag dock innerligt tacksam för den. För den skänkte mig inte bara glädje, utan den gav mig både lärdomar och insikter.
Djurgården är för alla
Den lärde mig att det inte är någon ”fas” att vara Djurgårdare. Det är en livsstil. Den lärde mig också att Djurgården är något för alla – oavsett vem du är. Det spelar ingen roll om du är den minsta knatten eller den äldsta gubben eller gumman. Den finniga tonåringen eller den vuxna mannen eller kvinnan. Om du är den skrikiga öldrickaren eller den tysta, kaffedrickande, betraktaren. Familjen som alltid går tillsammans eller den ensamme krigaren. Miljardären eller A-kassestämplaren. Det spelar liksom ingen roll vem du är, hur du är eller vad du är. Det finns inte ett, två eller tre sätt som du kan vara Djurgårdare på. Det finns hur många som helst, och det är du själv som väljer vilket. Det enda du behöver göra är hitta din egen Djurgårdsrenässans.
Många av er som läser det här har redan gjort det. Eller så har den funnits där för alltid så att ni inte haft något behov av den. Men jag tror också att just DU finns där ute. Du som trappat ner ditt engagemang med tiden. Du som går på 3-4 matcher per säsong och ser resten på tv. Du som inte har så många att gå med längre och därför slutat gå. Du som inte gått på en match på flera år, men fortfarande ryggar tillbaka av färgkombinationen svart & gult. Du som helt enkelt, av mängder av olika anledningar, sällan går på DIF fast du är oerhört mycket DIF. Vad du än må tro har du det dock någonstans inom dig. Någonstans bär du med dig minnen av målexplosioner, segerjubel eller sorgetårar. Det gäller bara att hitta ett sätt för dem att komma fram igen.
Det kommer vara värt det
För min egen del är jag evigt tacksam över att det hände. Att det gick upp för mig att vad den där finniga tonåringen kände och skrev om en gång i tiden faktiskt (till skillnad från många andra tonårsgrejer) var på riktigt. Att det är helt okej, eller nej mer än okej, att det är både fantastiskt och befriande att låta Djurgården vara en del av ditt liv. Och att det går att sköta både jobb, skola, vänner och familj alldeles utmärkt ändå. Du behöver inte ta bort eller försaka något i ditt liv, du behöver bara addera en sak till.
Då kommer du också bli en av oss som sitter med en härligt pirrig känsla i kroppen den 6 februari och bara väntar på att det ska bli den 12 februari. Varför? Jo för att då kommer tusen och åter tusen av Djurgårdare att ta sig till Tele2 Arena för att titta på en träningsmatch. Och vi går inte dit för att solen skiner, gräset är grönt eller motståndet lockande. Vi går dit för att vi längtar så oerhört mycket efter den där kittlande känslan som är matchdag. Vi går dit för att få se spelarna med världens vackraste tröjor. Vi går dit för att känna gemenskapen. Vi går dit för att det gör oss lyckliga.
Jag tycker att du ska göra dig själv årets största tjänst och komma dit du med. Ta första steget mot din egen Djurgårdsrenässans. Du kommer inte att ångra dig.
http://dif.se/biljettinfo/
http://difbiljetter.se/2017
