Krönika: Hur långt efter har vi råd att hamna?

Krönika: Hur långt efter har vi råd att hamna?

"Vi skall ta med oss detta och känna styrka genom detta men vi skall också avsky resultatet."

Fem spelade omgångar. Tre insamlade poäng. Det är en enda seger på fem spelade omgångar, en förlust dessutom på hemmaplan. Det är väl knappast den starkaste inledningen av Allsvenskan som vi har varit med om. Jag vet inte om det är den sämsta och det spelar egentligen ingen roll för oavsett vad måste vi se till resultatet och det är nedslående.
Ljuspunkten i all dysterhet är att spelet i mångt och mycket faktiskt fungerar. Det är alltså inte så att vi harvar runt utan att klara av att göra jobbet utan i ärlighetens namn spelar vi som det topplag vi är och har varit under lång tid nu. Men det finns undantag.
 
Matcherna mellan AIK och Elfsborg tillhör som alltid toppnoteringarna i min Allsvenska kalender. Speciellt roligt i år eftersom Stefan Ishizaki finns på planen, förvisso hos konkurrenten men man kan inte få allt. Roligare ändå var att Lasse Nilsson var tillbaka på planen, och dessutom fortfarande för vår sida. Det gav hopp för mig i en stund när det kändes tungt. Vår statisktik dom senaste åren mot AIK på deras hemmaplan är inte direkt imponerande och förra årets mer eller mindre platta fall med 4-2 (4-0 efter första halvlek).
Man kunde därför ha förväntat sig att Elfsborg skulle inleda lite försiktigt. Att vi skulle så att säga ”känna på” motståndarna ungefär som vi gjorde mot MFF. Så blev det inte.
Elfsborg inledde oväntat aggressivt och chockade AIK med sin totala oräddhet med tanke på statistiken. Det stod klart redan från början att seger var det enda som gällde, för oss precis som dom, och att Elfsborg tänkte göra sitt för att ta segern med sig hem. Det var en sådan njutning att se. Och fastän AIK hade några halvchanser dom första minuterna så var det gästerna som tog kommandot.
 
Sedan kom den första olyckan. Vår annars oftast så säkre målvakt Ellegaard stod för en mindre än helgjuten insats när Isak drog iväg en chansning och 1-0 lyste från tavlan redan i 14:e minuten. Sådant kan hända naturligtvis och redan i 19:e fixade Prodell till siffrorna igen och sedan rullade det på.
Elfsborgs defensiva spel på AIK:s försök var stenhårt och hemmalaget sönderläst i nästan varenda passning . Att detta följdes upp med blixtsnabba kontringar istället för långsamt uppbyggda spel med flertalet passningar hem till målvakten var bara positivt och knappast något som AIK hade väntat sig. Snabba passningar, väggspel och spel på tredje. Sidbyten istället för förra matchens segdrivna harvande inträngda av försvarande motståndare.
Det fanns glädje i vårt spel, det fanns samarbete och vilja och där fanns tro och självförtroende. Det var vår match och det var vår bästa första halvlek hittills i år.
 
2-1 AIK i 44:e och kalldusch precis innan vilan. En hård slagen boll men nog skulle Ellegaard kunnat ta den. Det var verkligen inte hans dag igår och fastän det bär emot att lyfta fram en viss spelare för dåliga insatser  så måste jag ändå säga att igår var han den svagaste länken. Det är egendomligt med tanke på hur bra han alltid annars är. Att han ägde detta, och erkände sig ha en dålig dag och ändå gick ut i andra halvlek med viljan och styrkan att göra jobbet bättre skall han ha all heder för och under andra halvlek fick han en del tillfällen att visa hur bra han faktiskt kan vara.
Vår jakt efter kvittering gjorde att vi öppnade oss för attacker (då mer krut läggs på offensiven är det naturligt att mindre läggs i defensiven, det finns ju en balans där som är nödvändig att hantera) men vår defensiv med Ellegaard som sista instans gjorde sina jobb. Sett över hela matchen var defensiven inte vår starkaste del men vi höll ändå balansen mellan framåt och bakåt.
Jörgen Horn har förmågan att ensam vara en hel mur och hans betydelse för det defensiva spelet, framför allt i den här matchen när Hauger tvingades vila, kan knappt överdrivas.
 
Vi gjorde det så bra. Förutom att Ellegaard misslyckades i första halvlek och att vi inte klarade av att göra mer än ett enda godkänt mål så genomförde vi matchen med den äran. Vi skall ta med oss detta och känna styrka genom detta men vi skall också avsky resultatet. För hur bra vi än gjorde det så är det resultatet som bestämmer om vi lyckas eller misslyckas.
I slutändan är det som hände ett kollektivt misslyckande och Elfsborg måste tillsammans ta ansvaret för det.
I detta nu ligger vi på 14:e plats av 16 möjliga.
Hur långt efter har vi råd att hamna? 

Lars Mild2016-04-26 12:00:08
Author

Fler artiklar om Elfsborg