Krönika: I väntan på uppdatering
"Och ja, jag räknar kallt med att vi går vidare till nästa omgång."
Jag har längtat. Efter en lång period där vi mötte europeiskt motstånd varje år hamnade vi i ett mellanläge. Ett där vi försökte få vårt spel att fungera överhuvudtaget och där vi fick kämpa för att inte hamna i den undre hälften av tabellen, ibland utan att lyckas. Förvisso har jag längtat efter ett SM-guld med betydligt större intensitet men jag har längtat efter att få se mitt älskade Elfsborg möta andra motståndare. Få se hur vi står oss mot lag från kontinenten och, vilket naturligtvis alltid är bäst, besegra dom och gå vidare i turneringen.
Nu var det som bekant ett tag sedan (träningsmatcher räknas inte) och sålunda såg jag så oerhört mycket fram mot att matchen äntligen skulle spelas. Dessutom mot ett lag som jag för några veckor sedan aldrig hade hört talas om. Men å andra sidan har dom bara funnits sedan 2005. Samtidigt måste det sägas att dom under sin livstid hittills lyckats ganska bra. En serieseger och sedan 2010 har dom som sämst placerat sig på sjätte plats i sin inhemska liga. Sålunda inte en motståndare som på förhand kunde avfärdas (vilket man förvisso aldrig skall göra) utan snarare en som kunde bjuda på en fight.
Så matchdag och jag finner mig utan möjlighet att närvara på plats. Vad göra, matchen visades inte på någon av alla betaltjänster jag använder mig av och jag var i ärlighetens namn inte beredd att betala för att se matchen hos den leverantören som hade den. Vad göra?
BT, naturligtvis. Detta kom dock med det aber att jag fick sitta med telefonen i handen och stirra på den i väntan på att en ny text skulle publiceras. Få gånger har jag varit så stressad i väntan på en textbaserad uppdatering.
Men sedan kom vi två minuter in i matchen och Elfsborg gjorde något mycket ovanligt. Rent statistiskt brukar det ta oss strax under en halvtimme att lyckas göra det första målet. Men inte igår. Igår stämde vårt spel och Väisänen satte 1-0 med huvudet. Efter det fanns det inte mycket att oroa sig för. I stort sett varenda uppdatering visade på det gulsvarta övertaget. På att Milsami, istället för den jämna match dom kanske förväntat sig, åkte på den ena käftsmällen efter den andra.
Jag njöt, förvisso otålig efter nästa uppdatering men utan stress. Det jag såg när jag läste var ett Elfsborg som spelade med självförtroende. Ett lag med fyra segrar i ryggen och all den kraft som det tillsammans med hemmaplan och publik kan ge. Det var vår match, en match vi tog ett grepp om från första minuten och som vi vägrade att släppa taget om förrän Milsani tvingats ner på knä och erkänt sig besegrade.
Det är svårt för mig att bedöma om antalet kort visade på den allmänna grisigheten i gästernas spel eller om det var domaren som hade svårt att sätta en bra nivå men jag tackar inte nej till att gästerna fick tre röda även om det från min vinkel verkar lite absurt.
Ska vi ta upp ett problem, även om det känns som ren lyx att klaga på det, så vore det väl att vi inte gjorde ännu fler mål. Straffen till exempel var en bortkastad möjlighet och ett antal avslut missade målet helt och hållet. Jag vet att det är ett lyxproblem när man vinner med 4-0 men det har ändå betydelse. Motståndet kommer bara bli svårare och chanserna måste sitta när vi får dom. Inte minst då vi inte kan räkna med att få så många inbjudningar i nästa omgång.
Och ja, jag räknar kallt med att vi går vidare till nästa omgång. Det återstår förvisso en match på bortaplan men Elfsborg behöver i stort sett ge årtiondets sämsta insats för att tappa det här. Kalla mig optimist men jag tror verkligen inte att det kommer hända.
Jag har längtat och nu är Elfsborg på väg ut i Europa igen och det känns så fruktansvärt bra.
