Krönika: Idag för 17 år sedan…
En del killar har tur. Andra är helt enkelt jävligt bra.
På tåget till Trelleborg träffar vi HBK-tjejen från Smålandsstenar. Som numera bor i Oxie och egentligen mest bruka åka på Bröndbys matcher! Hon drar sedan vidare till en kompis för att lämna av ett gäng ciderburkar som nog ändå hade blivit ”portade” på Tjongavallen.
Ett bra beslut tänker jag och funderar vidare över vilka intressanta karaktärer man kan träffa på när man för en gångs skull åker iväg på bortamatch och när jag egentligen var på Vångavallen senast? Det jag med säkerhet minns är den 9 april år 2000! Jag tog med min blivande fru för att ”fira” vår förlovning dagen innan och fick se Stefan Selakovic knorra in en frispark när HBK rivstartade guldåret med en 2-0 seger! Jag minns också hur kul fästmön tyckte det var med alla hejaramsor - ”vad f-n är det här liksom” (?) - hon hade ju aldrig varit på fotboll förut! Men trots att livet som Bollklubbare oftast inte varit direkt friktionsfritt sedan dess så har hon stått ut.
En del killar har tur.
Just idag är det exakt 17 år sedan vi träffades och något halvår innan dess föddes Gabriel Gudmundsson. När så Halmstad äntligen ”får lite fart på grejorna” är det just denna 17-åring som blir katalysatorn i den något senkomna HBK-reaktionen! Med fart, beslutsamhet och en vilja att ta den kortaste vägen mot mål ligger han bakom Fredrik Olssons ”awakening”. Just den förmågan att bryta mönster och ta initiativ har vi längtat efter.
Andra killar är helt enkelt jävligt bra.
Jag fick ju lite ”skit” för ett tag sedan när jag hoppades att rutinerade Fredrik Olsson skulle visa vägen när det började dra ihop sig. Olsson var ju inte ens värd en plats i startelvan enligt vissa. Men en formsvacka är en formsvacka medan ett målsnitt på 11 mål de 8 senaste säsongerna inte är någon slump. Precis där ligger Fredrik Olsson nu. Och även om det borde blivit ännu fler igår – både från honom och Alexander Ruud Tveter – så är det skönt att målskyttet nu kommit igång inför kvalet.
Efter en bra start mot TFF var det inte direkt något sprudlande spel vi bjöds på i första halvlek. Men efter Olssons två snabba mål fick vi se en riktigt bra period med intensitet och tagna avslut. Inte så mycket ”pretty-pretty” som Janne brukar säga. När krampen väl släppte.
Och det han inte har i fötterna har han i resten av kroppen – Stojan Lukic stod ivägen för det mesta i en match som kunde tagit en helt annan vändning annars.
För tredje gången på fem år väntar kvalspel för HBK. Men oavsett ovissheten om framtida serietillhörighet känns det som jag kommer somna gott på kudden ikväll. Och skam vore väl annars.
Med 17-åringar som ”Gabbe” och Sead i laget!
