Krönika: Improviserade ströanfall - från bra till dåligt
På forumet fick HBK:s spelidé namnet improviserade ströanfall. Fyndigt uttryckt. Jag satte mig ner med papper och penna och antecknade vad som varit bra och dåligt hittills i HBK. Det blev både högt och lågt från bra till sämre till ännu sämre. Spoiler. Improviserade ströanfall kom med på listan.
Topplag
Keitas spel. Han spelar med en fysisk fräckhet, på mittfältet. Det kommer att leda till mål om han stannar. Hans förmåga att gå in och röva nittio grader mellan bollen och motståndaren och sedan vrida kroppen och ta tre snabba steg framåt och vinna mark, är fantastisk. Han vågar dessutom slå crossbollar och genomskärare. För ett HBK i desperat behov av att vinna mark är det totalt nödvändiga egenskaper som ingen annan har.
Mittenlag
Isak i mål. Vissa räddningar ser mer TV-mässiga ut än de är svåra. Men hans spel är otroligt glädjande jämfört med så mycket annat. Där han brister är att han är lite passiv på mållinjen istället för att komma ut och plocka eller boxa bort inlägg.
Innermittfältet. Det blir ju plus till Keita igen, men det finns en fungerande blandning med Keita och Pekalski. Keita går på kropp och chansspelar och slår längre bollar. Pekalski spelar lågrisk med att täcka av ytor och slå få felpass. Sidleds-Ivo och de andra brister däremot. Vi tappar både offensivt och defensivt. Mathiesen söker sin roll på mittfältet. Må han hitta den!
Spelarmaterialet. Jämför med förra året. Vi har ett betydligt bättre lag i år. Egentligen känns det inte som att spelarmaterialet brister. Det är samspelet. Vi har faktiskt spelare på bänken som kan sättas in. Hoppas alla ungtuppar blir skadefria också.
Kamp. HBK har en fin förmåga att kämpa sig till målchanser i desperat jakt på kvitteringar i slutet av matcherna. Synd att det sker då. Se nedan.
Kaos från Sead. Sead försöker göra saker alldeles för svårt. Istället för att väggspela sig igenom i samarbete med medspelare vill han alltid få bollen längre bak i banan och utmana i full fart. Men ibland lyckas han. Två mål och så många bra skott precis utanför att fler mål hade varit rimligt. Tänk om han kunde samspela mer…
Kvalplats
Kortpassningsspelet. Jag tycker att HBK:s passningsspel på mittfältet är riktigt bra ibland. I alla fall jämfört med hur mycket det tjongats i vissa matcher och med hur långsamt det ibland var förra året. Både Olsson, Ruud Tveter, Alho och Sead deltar bra i spelet. Det är bra fram till fem meter framför motståndarnas straffområde. Där tar rörligheten och kombinationerna slut. Helt slut.
Vi gör mål igen. Kamp mot Norrköping, mål mot Häcken, en helt okej match mot Örebro. Visst ska vi avsky hedersamma förluster, men pinsamma förluster är värre. Jag vill främst framhäva Olssons kontringsmål mot Häcken på passen från Alho. Det är den typen av mål HBK måste göra mot bättre lag om vi ska kunna knipa poäng.
Janne Jönsson - mediemannen. Janne är bra på intervjuer och har ett väldigt fint sätt att hela tiden prata om killarna. Jag ser ett genomtänkt ledarskap. Vi vinner och förlorar tillsammans. Det är annat som brister. *SPOILER* Det kommer mer om det på minus.
Alhos anfallsspel. Många brister men mycket bra. Han är pigg och vill saker. Med Westerberg får vi förutsägbara inlägg långt utifrån banan, med Henningsson får vi (höga) inlägg och samspel om han får hjälp. Annars händer inte mycket.
Mathiesens spel. Det kan inte vara lätt att kastas mellan innerback, innermittfältare och högerback. Det ger honom benefit of a doubt. Sämst har han fungerat som högerback och nog faktiskt näst sämst som innermittfältare. Där är hans risktagande passningsspel farligast. Ändå är det där jag tror han är bäst. Om Keita stannar får han hitta formen på innerbacksplatsen.
Innerbackarnas försvarsspel. Mycket starka ord om Marcus Johansson på forumet. Mest för och några emot. Jag håller med om att innerbackarna inte gör bort sig. Men… Men det är ändå tydliga saker som brister. En sekvens mot Örebro sade mycket. En Örebrospelare var i höjd med straffområdet mitt framför mål med boll. Istället för att stöta ut och täcka av det allvarligaste läget stack Marcus Johansson i sidled efter sin spelare och gav Beshara vidöppet för att skjuta mot bortre stolpen. Dåligt försvarsomdöme men bra räddat av Isak. Sen finns det gott om inlägg som är bortnickningsbara. Och en hel del brytningar också. Helt okej. Det är inte på innerbacksplatsen som problemet är störst. https://www.fotbollskanalen.se/allsvenskan/tv-halmstad-keepern-storspelade---raddade-poang-med-flera-jatteraddningar/
Nedflyttningsplats
Alhos inlägg. Hans offensiva initiativlusta ska ha beröm, hans hörnor och frisparkar likaså. Men att någon som har så bra tillslag ständigt slår inläggen så högt och bortanför bortre stolpen är faktiskt obegripligt.
Långskott. Det skjuts. Inte direkt dåliga skott alltid. Men inga mål (tror jag). Det känns inte medvetet, inte för att hålla motståndarna på hugget att täcka skott och utnyttja den osäkerheten för att kunna passa. Det känns desperat eller att både Sead, Alho, Keita och Ruud Tveter har en övertro på sina skott.
Försvaret från ytterbackar och yttermittfältare generellt. Det släpps alldeles för enkla och bra inläggslägen alldeles för nära straffområdet. Det går återigen att titta på det andra målet Norrköping gör. Se länken längst ner. De rullar runt stillastående HBK-försvarare utan att vi har motmedel. Det är för ofta som vi inte har spelarna i korrekta grundpositioner och att vi är för oaggressiva i närkampsspelet.
Varför så få varningar för motståndarna? Jag såg någonstans att HBK var ett av de lag som fått mest frisparkar med sig. Det känns som om 60% av dessa är när motståndare helt cyniskt stänger, drar i tröjan eller bara mosar Sead. Alldeles för få varningar för motståndarna. Eller rättare sagt. Bra lag kan spela tuffare eftersom domarna accepterar det.
Bristen på djupledslöpningar i ytor. En av anledningarna till HBK:s anfallsbrister är att vi inte kontrar speciellt bra. För att kontra bra måste det springas i ytor och bollar slås framför löpande spelare. Alhos inlägg till Olsson mot Häcken var ett exempel på sådana mål vi måste göra.
Förmågan att vinna mark i närheten av motståndarnas försvarsområde. Det kan funka okej på mittfältet. Men sen är det stopp. Totalt. Det är idéfattigt. Jag skrev någon krönika förra året om behovet av en gurkburk. Den behövs fortfarande.
Alhos försvarsspel. Alho lämnar sin ytterback så ensam så ofta. I praktiken spelar vi 4-3-3 i försvarsspelet med en tom kant. Det är så enkelt för motståndarna att komma till bra inläggslägen om inte Kojic gör hjältebrytningar eller tar frisparkar.
Bristen på presspel och bristen på variation i försvarsspelet. Ett lag som ska kunna försvara sig bra måste kunna variera sin press och bli oförutsägbara för motståndarna. Det hade vi mot Norrköping. HBK spelade ofta bra med både hög press och ett mer avvaktande försvarsspel. Vårt presspel har annars ofta varit passivt och med dåligt samarbete. Vi blir överspelade med sicksackpassningar. Särskilt på plastgräs.
Improviserade ströanfall. Medlem sedan -49 satte årets bästa namn på HBK:s spelidé på forumet. Jag har inget att tillägga. Men titta här. Det andra målet för Norrköping säger det mesta. Titta hur Norrköping hjälps åt tre spelare och slår bollen i ytan. Precis så gör inte HBK:s ytterback och yttermittfältare. https://www.fotbollskanalen.se/video/3917206/hojdpunkter-peking-forbi-mff-efter-ny-seger/ Jag skulle vilja se Sead och Alho spela triangelspel med en innermittfältare och en ytterback (Bengtsson går upp lite för sällan) för att försöka hitta bollen till en spelare som springer på ytan. Norrköpingsmål är ett typexempel på hur ett inläggsläge byggs upp av lagsamarbete.
