Krönika: Ingen klarar det ensam, styrkan finns i antalet
Sommaren står och trampar i farstun. Allsvenskan har uppehåll. Europa Leagues första kvalrunda är lottad. Vi lever i Silly-tider. Men snart så är det dags igen.
Vi går in i junis sista vecka. Allsvenskan har uppehåll. När vi för två veckor sedan spelade vår senaste match och kryssade på noll borta mot Häcken kunde vi konstatera att AIK gick semester på en blygsam sjätteplats, nio poäng från serieledning. En missräkning, javisst. Men Allsvenskan är jämn, alla tar poäng av varandra. Framförallt har vi ett uppkommande transferfönster som, med tanke på Allsvenskans vår/höst-upplägg där man under en lång period kan tappa spelare utan att ersätta dem, kan ställa till med en hel del bekymmer för de allsvenska klubbarna.
Det är en del av varje supporters vardag, kanske framförallt för en AIK-supporters, att man under två perioder per år tillåts drömma sig bort och fantisera om spelare som egentligen borde vara helt out of the question. Varje GF-rykte eller Tweet om spelare in och/eller ut uppfattas som mer eller mindre sanningar. Men det är som det ska vara i dessa Silly-tider. Det är en del av supporterskapet.
Efter tuffa tider, som man ändå får säga att AIKs vår har varit där många nyckelspelare varit borta på grund av skador eller helt enkelt underpresterat tillsammans med laget, drömmer man sig lätt tillbaka och minns gamla hjältar. I år är inget undantag. Istället pratas det intensivt om två gamla guldhjältar, nämligen Jos Hooiveld och Martin Mutumba. Och visst kittlar det lite extra, inte bara av nostalgiska skäl. Framförallt när man pratar om Jos. Den gamle mittbacksgeneralen är inte lastgammal och har ändå spelat på en hög nivå på de brittiska öarna, trots en del plumpar i självmålsprotokollet. Mutumba har inte spelat supermycket de senaste åren, men alla vet vad Rinkebysonen kan uträtta med hård träning i benen, ett AIK-emblem på bröstet och ett elektriskt Norra Stå som manar på M9 att förnedra Gefles vänsterback än en gång. Jag vet att många inte vill se Mutumba som en rak ersättare till Nabil Bahoui (som måste säljas i sommar) helt enkelt på grund av kvalitetsmässiga skäl, men jag tycker ändå att BW och Co. ska köra. Med ett tufft spelschema och ett, förhoppningsvis, lyckat Europaäventyr krävs det många spelare och jag tror inte Mutumba kommer vara särskilt dyr i drift.
Försvarsspelet (som jag anser är den absolut största orsaken till den blygsamma tabellplaceringen) har i år lämnat en hel del i övrigt att önska. 17 insläppta mål på 13 spelade matcher är inte bra och inte något som ett aspirerande topplag har råd med. Och visst är det enkelt att skylla på unga och oerfarna spelare som Haukur Hauksson, Noah Sonko Sundberg, Patrik Carlgren och Sauli Väisänen. Men om vi väljer att lyfta det ett par steg till. Försvarsspelet börjar med den högst spelande anfallaren till den 24e trupp-spelaren som sitter på läktaren, för att låna Bojan Djordjics uttryck. Det är ett spel som utövas över hela banan och som ska sitta i som en grundtrygghet i ryggmärgen på hela laget. Det har det inte gjort i år, det har om inte annat blivit tydligt i obehagliga matcher där jag främst tänker på Göteborg borta (f 3-0), Djurgårn (o 2-2) och Falkenberg (v 4-3). Där har det inte funnits någon spärr eller motgift på motståndarnas attacker. Matcherna har styrt Gnaget, istället för tvärtom. Jag har saknat en general som säger stopp. Tränarna och de äldre spelarna har inte lyckats fånga upp det kapsejsande skeppet och styrt det mot tryggare vatten, istället har man fastnat i orkanerna. En enkel lösning på detta stavas Jos Hooiveld. Alla vet vilken ledare han var under guldåret 2009, och framförallt vilken trygghet han ingav till resten av laget och då kanske främst till Per Karlsson (som vi under åren sett spela bättre med en trygg post vid sin sida). Så har det inte varit år och därför har Pertan inte stått att känna igen.
När Andreas Alm tog över fick han tillsammans med resten av ledarna till en början kritik för att man gjorde för lite mål. För att man var för enkelsidiga och lättlästa i spelet. Under de två, tre senaste åren har man sakta men säkert skruvat på detta. Och fått resultat. Laget nu är mer flexibelt både vad gäller spelartyper och spelformationer både i, under och efter match. Det har gett en positiv utveckling i målprotokollet. Gnaget gör betydligt fler mål, men släpper också in bra många fler. Att få till en sådan utveckling krävs mod – och kunskap. Det ska Alm, resten av ledarna och Björn Wesström ha credd för. Men. Jag skulle dock vilja påstå att Gnaget tappat lite av den identitet och vinnande grundtrygghet som framförallt Baxter byggde upp vid guldet 98’, med Champions League-spelet och som sedan Mikael Stahre förvaltade under guldåret 2009. En identitet som präglades av aggressivitet och hårt jobb där motståndarna aldrig fick en lugn stund.
Jag minns att man guldåret 2009 pratade om en speciell match. Dåvarande Svenska Mästarna Kalmar borta, i andra omgången. Matchen vanns med 1-0 efter mål av Ivan Obolo, men det man pratade om var AIK-spelarnas aggressivitet där Kalmar-spelarna inte fick en enda lugn stund. ”Vi gängjagade dem”, sa Mikael Stahre. Varenda spelare, 1-24, betydde lika mycket och det skapade en svartgul(d) maskin som tillslut inte visste hur man förlorade. Tog Gnaget ledningen med 1-0 var butiken stängd, hamnade man i underläge kunde man ge sig fan på att laget vände till 2-1. Det var inte alltid vackert, men man stod där efter matcherna med ännu en vinst i protokollet. Andreas Alm förvaltade och utnyttjade också detta när man 2012 kvalificerade sig för Europa League. Att man mot europeiska storlag som CSKA Moskva, PSV och Napoli presterade så bra vågar jag påstå var för att man i grunden var präglade av aggressivitet och en trygghet i spelet som ALLA spelare, 1-24, var delaktiga i. Den tryggheten såg vi inte i förra årets Europaspel. Framförallt inte mot Astana, där det blev extra tydligt att Gnaget saknade ett par dimensioner och den grundtrygghet i laget som behövs för att prestera mot tuffare motstånd.
Dagens trupp besitter kvalité för en högre tabellplacering (och med ännu mer bredd, ett långt gånget Europa-äventyr) inget snack om saken. Laget har underpresterat. Men än så länge finns fortfarande chansen att haka på i toppen. Allsvenskan är jämn, alla tar poäng av varandra. Framförallt har vi ett uppkommande transferfönster framför oss. Om Jos Hooiveld eller någon annan blir svaret på AIKs försvarsproblem låter jag vara osagt. Men Gnaget måste få till ett matchvinnande spel igen, då har vi en rolig höst framför oss.
Ingen klarar det ensam, styrkan finns i antalet.
Spelare 1 till 24.
Det är en del av varje supporters vardag, kanske framförallt för en AIK-supporters, att man under två perioder per år tillåts drömma sig bort och fantisera om spelare som egentligen borde vara helt out of the question. Varje GF-rykte eller Tweet om spelare in och/eller ut uppfattas som mer eller mindre sanningar. Men det är som det ska vara i dessa Silly-tider. Det är en del av supporterskapet.
Efter tuffa tider, som man ändå får säga att AIKs vår har varit där många nyckelspelare varit borta på grund av skador eller helt enkelt underpresterat tillsammans med laget, drömmer man sig lätt tillbaka och minns gamla hjältar. I år är inget undantag. Istället pratas det intensivt om två gamla guldhjältar, nämligen Jos Hooiveld och Martin Mutumba. Och visst kittlar det lite extra, inte bara av nostalgiska skäl. Framförallt när man pratar om Jos. Den gamle mittbacksgeneralen är inte lastgammal och har ändå spelat på en hög nivå på de brittiska öarna, trots en del plumpar i självmålsprotokollet. Mutumba har inte spelat supermycket de senaste åren, men alla vet vad Rinkebysonen kan uträtta med hård träning i benen, ett AIK-emblem på bröstet och ett elektriskt Norra Stå som manar på M9 att förnedra Gefles vänsterback än en gång. Jag vet att många inte vill se Mutumba som en rak ersättare till Nabil Bahoui (som måste säljas i sommar) helt enkelt på grund av kvalitetsmässiga skäl, men jag tycker ändå att BW och Co. ska köra. Med ett tufft spelschema och ett, förhoppningsvis, lyckat Europaäventyr krävs det många spelare och jag tror inte Mutumba kommer vara särskilt dyr i drift.
Försvarsspelet (som jag anser är den absolut största orsaken till den blygsamma tabellplaceringen) har i år lämnat en hel del i övrigt att önska. 17 insläppta mål på 13 spelade matcher är inte bra och inte något som ett aspirerande topplag har råd med. Och visst är det enkelt att skylla på unga och oerfarna spelare som Haukur Hauksson, Noah Sonko Sundberg, Patrik Carlgren och Sauli Väisänen. Men om vi väljer att lyfta det ett par steg till. Försvarsspelet börjar med den högst spelande anfallaren till den 24e trupp-spelaren som sitter på läktaren, för att låna Bojan Djordjics uttryck. Det är ett spel som utövas över hela banan och som ska sitta i som en grundtrygghet i ryggmärgen på hela laget. Det har det inte gjort i år, det har om inte annat blivit tydligt i obehagliga matcher där jag främst tänker på Göteborg borta (f 3-0), Djurgårn (o 2-2) och Falkenberg (v 4-3). Där har det inte funnits någon spärr eller motgift på motståndarnas attacker. Matcherna har styrt Gnaget, istället för tvärtom. Jag har saknat en general som säger stopp. Tränarna och de äldre spelarna har inte lyckats fånga upp det kapsejsande skeppet och styrt det mot tryggare vatten, istället har man fastnat i orkanerna. En enkel lösning på detta stavas Jos Hooiveld. Alla vet vilken ledare han var under guldåret 2009, och framförallt vilken trygghet han ingav till resten av laget och då kanske främst till Per Karlsson (som vi under åren sett spela bättre med en trygg post vid sin sida). Så har det inte varit år och därför har Pertan inte stått att känna igen.
När Andreas Alm tog över fick han tillsammans med resten av ledarna till en början kritik för att man gjorde för lite mål. För att man var för enkelsidiga och lättlästa i spelet. Under de två, tre senaste åren har man sakta men säkert skruvat på detta. Och fått resultat. Laget nu är mer flexibelt både vad gäller spelartyper och spelformationer både i, under och efter match. Det har gett en positiv utveckling i målprotokollet. Gnaget gör betydligt fler mål, men släpper också in bra många fler. Att få till en sådan utveckling krävs mod – och kunskap. Det ska Alm, resten av ledarna och Björn Wesström ha credd för. Men. Jag skulle dock vilja påstå att Gnaget tappat lite av den identitet och vinnande grundtrygghet som framförallt Baxter byggde upp vid guldet 98’, med Champions League-spelet och som sedan Mikael Stahre förvaltade under guldåret 2009. En identitet som präglades av aggressivitet och hårt jobb där motståndarna aldrig fick en lugn stund.
Jag minns att man guldåret 2009 pratade om en speciell match. Dåvarande Svenska Mästarna Kalmar borta, i andra omgången. Matchen vanns med 1-0 efter mål av Ivan Obolo, men det man pratade om var AIK-spelarnas aggressivitet där Kalmar-spelarna inte fick en enda lugn stund. ”Vi gängjagade dem”, sa Mikael Stahre. Varenda spelare, 1-24, betydde lika mycket och det skapade en svartgul(d) maskin som tillslut inte visste hur man förlorade. Tog Gnaget ledningen med 1-0 var butiken stängd, hamnade man i underläge kunde man ge sig fan på att laget vände till 2-1. Det var inte alltid vackert, men man stod där efter matcherna med ännu en vinst i protokollet. Andreas Alm förvaltade och utnyttjade också detta när man 2012 kvalificerade sig för Europa League. Att man mot europeiska storlag som CSKA Moskva, PSV och Napoli presterade så bra vågar jag påstå var för att man i grunden var präglade av aggressivitet och en trygghet i spelet som ALLA spelare, 1-24, var delaktiga i. Den tryggheten såg vi inte i förra årets Europaspel. Framförallt inte mot Astana, där det blev extra tydligt att Gnaget saknade ett par dimensioner och den grundtrygghet i laget som behövs för att prestera mot tuffare motstånd.
Dagens trupp besitter kvalité för en högre tabellplacering (och med ännu mer bredd, ett långt gånget Europa-äventyr) inget snack om saken. Laget har underpresterat. Men än så länge finns fortfarande chansen att haka på i toppen. Allsvenskan är jämn, alla tar poäng av varandra. Framförallt har vi ett uppkommande transferfönster framför oss. Om Jos Hooiveld eller någon annan blir svaret på AIKs försvarsproblem låter jag vara osagt. Men Gnaget måste få till ett matchvinnande spel igen, då har vi en rolig höst framför oss.
Ingen klarar det ensam, styrkan finns i antalet.
Spelare 1 till 24.
Rasmus Forssberg @forssmus2015-06-23 14:31:00
