StartfotbollAllsvenskanHalmstads BKKrönika: ingenting någonsin

Krönika: ingenting någonsin

Stora namn sällan någon garanti för framgång.

Jag fick lite mothugg på min senaste krönika när jag ifrågasatte om HBK verkligen har toppklass för Superettan på så många positioner i sin startelva och ska därför försöka utveckla resonemanget. Absolut inte med utgångspunkten att saker förhåller sig på ett visst sätt utan att det kan finnas anledning att fundera över hur vi t ex ser på vad som egentligen är en stark spelartrupp. För jag tror vi ofta gör en felbedömning på ett par punkter:

vi tittar för mycket på gamla meriter och vad som på papperet är starka namn
vi underskattar yngre spelare på väg uppåt i karriären just för att de på papperet inte är starka namn och för att vi inte har tillräcklig koll på dem

Ett exempel på det förstnämnda är vår egen Andreas Johansson. En fundering som kan kännas smått absurd eftersom han som så sent som ifjol hyllades som Allsvenskans bästa mittback. Men jag måste också erkänna att jag förväntade mig att hans återkomst skulle ha en större inverkan på laget som helhet. Men det tror jag också sätter fingret på att den miljö som spelaren kommer till är väldigt betydelsefull. En enskild spelare har nog oftast inte så väldigt stor påverkan om organisationen runtomkring inte fungerar. Därför förväntar jag mig också mer av ”Ante” framöver.

Ett annat exempel är Mikael Boman som många på grund av vad han uträttade i HBK för fem år sedan verka förvänta sig bara ska bomba sönder Superettan 2019. Det hoppas jag så klart också men jag ser det långt ifrån som någon självklarhet. Kanske speciellt med tanke på hans tunga sejour i Danmark under det senaste dryga året. Sedan går det heller inte att bortse ifrån den utveckling som hela tiden sker och att ingenting någonsin är konstant.

För exempel på potentiellt underskattade spelare är det bara att ta en titt på toppen av Superettans skytteliga i år: Astrit Seljmani (Varbergs BoIS), Edin Hamidovic (J-Södra), Christian Koakou (Brage), Rasmus Wiedesheim-Paul (HBK), Gustav Ludwigson (ÖIS), Jacob Bergström (Mjällby). Inga stora namn med tunga allsvenska meriter men spelare som haft stor betydelse för sina lag i årets serie. De är också på väg uppåt i karriären och känner kanske en större entusiasm för att lira i Superettan, en faktor som nog inte ska underskattas. I Sverige tror jag heller inte att kvalitetsskillnaderna mellan spelarna är så stor så att det per automatik får en avgörande betydelse om man har några tunga namn på papperet. Speciellt inte om de mer meriterade spelarna redan har passerat zenit och är på väg nedåt i karriären.

Det är bl. a därför det fortfarande går att lyckas med begränsade resurser om man får ihop ett fungerande lagbygge. Ett faktum som även ger framtidshopp för ett Halmstads BK som nu åter står inför betydande ekonomiska utmaningar. Men då krävs också att fler av de unga talangerna börjar ta tydligare utvecklingssteg och på allvar utmanar om en plats i startelvan.