Krönika: Ingenting någonsin

Helt ovetandes hade jag och en bollklubbskompis på var sitt håll köpt varsin Diplomatico venezuelansk rom igår. För att ha ha något gott att korka upp om det skulle bli läge - för ALLSVENSKAN.
 

Men medan kompisen inte vågade korka upp ens vid 3-0 ledning i paus drog jag själv i mig den första stänkaren före matchstart. Och på något sätt säger det mycket om min inställning till Sundsvallsmatchen, ja till hela Halmstads fortsättning av den här serien egentligen. För jag kände mig helt LUGN. Inte en chans att HBK skulle tappa detta på de tre återstående omgångarna. Kanske speciellt med tanke på hur laget sett ut den senaste dryga månaden. För Haglunds slåttermaskin tar inte längre några fångar, här lämnas ingen nåd. 
 

Och kanske är det också på grund av att jag ändå uppnått en hyfsat aktningsvärd ålder. Den där supporterdjävulen brinner kanske inte riktigt lika starkt därinne i masugnen längre. Och har man ändå upplevt fyra SM-guld, cupguld och Europaspel kittlar inte Starke Arvid och Tunavallen på samma sätt som Friends arena och Idrottsparken i Norrköping. 

För det bästa med att vara TILLBAKA där vi hör hemma är ändå att få känna den där riktiga nerven igen. Att få resa sig upp ur soffan (för det är ju ändå där jag ser de flesta matcherna) vid en 1-0 ledning mot AIK i den nittionde minuten för att jag helt enkelt inte pallar sitta kvar längre. Att få vanka runt därnere i källaren och - sedan när domarens slutsignal förkunnar att Halmstads Bollklubb tagit en sensationell trepoängare - avgrundsvråla så högt att kvarterets ungar undrar vad det är för en jävla dåre som bor i det där röda funkishuset. . Det är DET jag har saknat - matcherna som verkligen gäller något på den högsta nivån.
 

Och nog har jag haft mina dubier under säsongen. "Ja, men visst har väl Sundsvall bättre offensiv spets än oss"? Och det är ju bara sanslöst vilket bra spel som Degerfors visar upp!" Och Halmstads spel har långtifrån sett klockrent ut hela tiden. Men lik förbannat är det ändå Magnus Haglunds lagbygge som står där som "segrare" till slut. Ett långsiktigt ambitiöst arbete som efter ett och ett halvt år gjort Halmstads BK till det självspelande piano man ser ut som för tillfället.  
 

När Mikael Boman så där lite lagom elakt och rutinerat puttade bort Sundsvalls 19-årige mittback Teodor Stenshagen innan 1-0 målet visade han precis vad den där skillnaden i rutin betyder. Därefter fick han bomba upp tvåan i nättaket efter Emil Tot Wikströms eminenta framspelning. Och visst är det vackert att Boman ännu en gång fick kliva fram och skriva HBK-historia. Det hade jag verkligen inte trott så som det såg ut i somras. Men efter drygt en halv säsong utan mål har "Bosse" bombat in 10 pytsar på de senaste 12 matcherna och ser plötsligt ut som den allsvenska forward han faktiskt åter är. 
 

Då finns det inget annat att göra än att lyfta på guldhatten!

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är fel på hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag