Krönika: Inget att deppa över
"Det kyligaste målet på den här sidan av polcirkeln"
Efter den underväldigande upplevelsen mot Degerfors var det nödvändigt att matchen mot Utsikten blev en mer positiv inställning. Nödvändigt för självförtroendet i spelartruppen. Nödvändigt för att rädda den redan minimala chansen att gå vidare i Svenska cupen. Och nödvändigt för att hålla uppe förtroendet hos oss som ser Elfsborg spela. Det senare kan både ses som lättare och svårare än dom två första. En del av oss skriker katastrof och ger upp så fort någon i Elfsborg missar en mottagning (ni vet vilka ni är) medan en del av oss är mer förlåtande. Dock skall vi minnas att kraven på prestation har ökat sedan förra årets lyckade säsong och sålunda kommer vi se årets prestation med 2020 i backspegeln.
Hur gick det då mot Utsikten. Till att börja med inget vidare. André Römer var förvisso omedelbart en positiv tillgång. Säkra passningar både kort och långt, väldigt trygg i det han gör. En spelare som nog kommer visa sig vara en fullgod ersättare för Nielsen även om han ännu inte fått bevisa sig i särskilt många minuter. Assisten till Okkels tidigt i första var en pärla.
Jeppe Okkels var även han spännande att se igår. Villig att löpa när väldigt många i Elfsborg verkade avvaktande och höll sig ständigt framme så fort det fanns minsta chans att göra mål.
Detta är vad jag ville se men såg det av för få. Alldeles för många i Elfsborg höll sig avvaktande alldeles för länge. Efter målet öppnade det upp sig lite och det började likna något. Elfsborg anföll och kontrollerade matchen (mot ett motstånd vi skall slå varje dag i veckan) men vi fick inte till avsluten. Frick försökte men precisionen fanns inte där. Strand försökte gå på kraft men sköt långt över varje gång. Värre ändå var att den tveksamhet som visades upp mot Degerfors ännu inte helt raderats. Alldeles för ofta passades bollen istället för att avlossas mot mål och chans efter chans gick förlorad. Sedan att passningsprecisionen inte fanns där hela tiden gjorde det inte lättare att hitta lägena.
Den värsta katastrofen kom vid 1-1. Så kan vi inte försvara oss. 2020 hyllades Elfsborg för sin trygga defensiv men det där var allt annat. Efter det blev tveksamheten värre. Rädslan för att bli syndabock starkare än viljan att gå för seger. Jag fann mig undrande vad grundidén för Elfsborg är i år? Var fanns kontringarna som straffade våra motståndare förra året? Var fanns defensiven som började bland offensiva spelare? Om spelidén är densamma som föra året så har den glömts bort i Svenska cupen. Thelin fick ihop en ruggigt stark trupp förra året varav lejonparten fortfarande spelar för Elfsborg. Visst det är fortfarande försäsong men det har sett mer än tillåtet svajigt ut. Åtminstone gjorde det fram till halvlekspausen mot Utsikten.
Kanske Thelin sade några väl valda ord i pausen eller så kände laget själva att det inte fungerat som önskat, jag hoppas mer på det senare. Oavsett vad så var det ett betydligt starkare Elfsborg som kom ut till andra halvlek och skillnaden i divisionerna visade sig. Utsikten hade ett par chanser men fick för det mesta ägna sig åt att försöka försvara sig mot ett forcerande bortalag.
Larsson fick mer eller mindre friläge efter en genombrytande löpning men valde att passa bollen och jag kan ärligt säga att jag var mitt i en suck över ännu ett missat läge när Frick stormade fram och forcerade in bollen i mål med hela kroppen (och tog försvarande spelare med sig). Med den återtagna ledningen och nyfunnen hunger fanns det inget som hemmalaget längre kunde göra för att stopp framfarten. Larsson fick ännu en assist under bältet när han serverade en godbit åt Ndione som äntligen fick göra det där efterlängtade målet. Målskytten var sedan framme flera gånger och jagade och rev för att få göra ett till. Så taggad var det länge sedan jag såg honom och det var efterlängtat efter att ha sett honom kämpa i motvind.
Innan slutsignalen ljöd fick vi också se Holst servera Ondrejka som satte det kyligaste målet på den här sidan av polcirkeln och låste slutresultatet till 1-4.
Det var ett svajigt Elfsborg som försökte rädda Svenska cupen från ett misslyckande och kanske kommer det i slutändan ändå inte att räcka (det är inte helt och hållet i våra händer) men oavsett var det i slutändan en del positiva besked. Vi satte fler än två mål och vi reste oss när vi var på väg att sjunka ihop.
Det räcker inte för att vara nöjd med men det är heller inte något att deppa över.
