Krönika: Iprenmannen
Att vara Bollklubbare har det senaste decenniet mest varit förknippat med ett ständigt lidande. Och någon nära förestående smärtlindring i form av den gitarrspelande Iprenmannen verkar inte finnas inom synhåll.
Vi har ”satt” truppen tidigare än någonsin förut. Den silly season som brukar vara ett evigt vågsurfande efter när någonting ska börja hända även i Halmstads BK har den här vintern varit en enda lång gäspning. Och spelarna har fått den tränare som de själva velat ha. Så förutsättningarna för ett nytt återtåg till Allsvenskan borde vara de bästa. Ändå har HBK med beaktande av det faktum att vi nu befinner oss i andradivisionen stått för den sämsta säsongsinledningen som i varje fall jag kan minnas. Den direkta invändningen blir så klart att det bara har spelats tre matcher och att säsongen är lång. Jo visst, men några matcher till och den här säsongen kan vara på väg att bli en enda lång transportsträcka eller i värsta fall – spännande på ett helt annat sätt än vad vi från början tänkt oss.
I min intervju med Igor Krulj före jul ställde jag följande fråga med tillhörande svar:
– I vilken roll ser du helst Höskuldur Gunnlaugsson?
Höggi kommer användas högt upp i planen, men kan med sin klokhet och uppoffring även spela höger wingback. En spelare och människa som bidrar med lugn till laget.
Ja, ”Höggi” fick tydligen fortsatt offra sig som en nödlösning medan Thomas Boakye, en av få med lite fart under fötterna, petades ur startelvan. Samtidigt får spelare som det inte händer någonting kring fortsatt förtroende och Kosuke Kinoshita är alltjämt petad. Coachningen för att försöka spetsa till ett helt uddlöst lag i 0-2 underläge kan också sättas ett stort fett (?) för. Efter att tidigare ha fått ett BRA intryck av Igor Kruljs arbetssätt börjar jag nu känna mig mer tveksam. Lägg därtill att nyförvärven som benämndes ”spetsvärvningar” i nuläget får Janne Jönssons dito att framstå som världsklass på Superettan-nivå och man svävar inte direkt på små rosa moln denna mulna måndag morgon. I och för sig har ju tillvaron som Bollklubbare det senaste decenniet mest varit ett ständigt lidande. Och någon nära förestående smärtlindring i form av den gitarrspelande Iprenmannen verkar inte finnas inom synhåll.
Så vad göra? Ja, veckans krönikeförslag förkastades ju inte oväntat men jag står väl på mig då. Och plockar dessutom fram rakkniven: det är dags att raka av det där förbannade hipsterskägget Igor! Dags att skrota 3-5-2 och spela en fotboll vi kan behärska och där spelarna på rätt plats kan få ut det bästa av sina egenskaper. Jag dristar mig här till att ta ute en startelva (läs ”tia” eftersom målvaktsposten verkar sakna konkurrens) där jag helt enkelt vill ha med de bästa fotbollsspelarna på planen, de som faktiskt, inte nödvändigtvis just nu men någon gång, visat upp någon form av spetskompetens och som därför bör ges lite kontinuitet att bygga vidare på.
Forwards:
Kosuke Kinoshita-Tryggvi Hrafn Haraldsson
Kinoshita är vår klart bäste målskytt under försäsongen och visade i sitt inhopp senast prov på att han har förmågan att ta emot boll och hålla ifrån sin motståndare – en viktig egenskap om HBK ska ha möjlighet att flytta upp mer folk i sitt anfallsspel. Haraldsson har vi inte sett mycket av i år men jag gillade det lilla jag såg ifjol med klassmålet mot Hammarby i färskt minne. Och vi vill ha in fart, fart och mera fart i HBK:s anfallsspel. En Johan Oremo i fin form är naturligtvis ett alternativ till ”Koske” här.
Mittfält
Gabriel Gudmundsson-Höskuldur Gunnlaugsson-Marcus Mathisen-Thomas Boakye
Gudmundsson är en av HBK:s bästa spelare och ska självklart finnas på planen. Mot ÖIS var han av få som visade intentioner och tog initiativ och då ofta från kanten. Gunnlaugsson visade ifjol att han har de kvicka fötterna och vill ha bollen, en självklar motor att bygga spelet kring enligt mitt tycke, dessutom den fina foten på fasta situationer. Mathisen, Mathisen, du käre Marcus Mathisen! Vad har hänt med vår dansk som kändes som en klassvärvning 2016 och sköt oss upp i det blå? Nästan så man kan tro att slarvpellen har ”ett par gröna” innanför västen när han kommer ut på plan ibland! Men jag har inte gett upp hoppet, jag VET att potentialen finns därinne! Marcus är också en av få som visar lite hjärta, har ledaregenskaper och har förmågan att flytta bollen framåt i banan. På mitten får han också ut mer av sin ganska goda teknik i kombination med det defensiva och lite ”storlek” på centralt mittfält. Thomas Boakye har för mig visat så pass mycket med sin snabbhet och vilja att gå framåt att det känns givet att han ska vara med på planen.
Försvar
Andreas Bengtsson-Peter Larsson-Alexander Berntsson-Jesper Westerberg
Bengtsson visade kvalitet redan i Allsvenskan 2015 men har sedan avstannat i utvecklingen. Men vi vet vad han kan! Också en spelare som vågar gå framåt och ta initiativ, vi minns ju bl. a hur han fixade straffen 2016 och lade grunden till ”miraklet på Olympia”. Som rena mittbackar får Larsson och Berntsson ut det bästa av sina egenskaper, stora och starka och bra på huvudet! Men i en trebackslinje där de tvingas mer ut på kanten och ska sköta uppspelen? Nej för bövelen! Till höger säkrar rutinerade Westerberg upp defensiven och tar hjälp av den evigt löpande Boakye för att kompensera sin eventuella långsamhet.
Vad får vi ut av det här då? Jo, grundtanken är jag vill se mer kvickhet, spetskvalitet och spelare på sina rätta positioner på planen! Jag vill se ett rakare, snabbare anfallsspel med spelare som känner en större trygghet. 4-3-3 kan också vara ett alternativ då Halmstads trupp är ganska framtung på papperet. Men undvik trebackslinjen med s.k. wingbacks som i princip ska spela i två lagdelar, det blir både otydligt och mer krävande.
Kommer det att bli så här då? Nej självklart inte, det finns väl fan ingen tränare som någonsin lyssnat på vad denna försoffade coach skriver! Det kommer att köras på enligt den modellen ”man tror på” till the bitter end. Möjligen bytas ut någon initiativlös bolltransportör mot en annan. Och den där rakkniven? Den lär bli liggandes på hyllan.
