Krönika: Jag kommer alltid att stå för Klas Ingesson
Klas Ingesson har betytt så oerhört mycket för så oerhört många människor och jag tänkte beskriva mina tankar om honom. Vad han har betytt för mig.
Den 29 oktober 2014 slutade ett stort fotbollshjärta att slå.
Vi visste alla att han var sjuk och att sjukdomen till slut skulle ta honom men det har inte gjort chocken mindre. 46 är ingen ålder och Klabbe togs ifrån sin familj alldeles för tidigt. Det är nu andra dagen och det är svårt att finna orden för den här texten. Vad är det jag vill säga?
Klas Ingesson har betytt så oerhört mycket för så oerhört många människor och jag tänkte beskriva mina tankar om honom. Vad han har betytt för mig.
Första gången jag såg Klas Ingesson var under VM 1994 där har för alltid skrev in sig själv som en legendar tillsammans med dom övriga i truppen. I ärlighetens namn måste jag erkänna att när han dök upp som tränare efter Lennartssons avsked så kände jag inte igen honom. Dom spelare som jag mindes från VM-truppen -94 var Brolin, Dahlin, Ravelli och Larsson. Mitt intresse för fotboll vid tillfället började och slutade med landslaget i just den turneringen varför väldigt få fastnade i mitt minne. Via dokumentären "Bronshjältarna" har jag förstått att Ingesson var en viktig kugge i laget och förtjänar att bli ihågkommen för sin insats. Men för honom tror jag faktiskt att det var viktigare lagets insats blev ihågkommen. För honom var det alltid laget före individen. Klubben framför spelaren.
Den som misstror detta kan ta en titt på vad Klabbe sa när han tillträdde som tränare hösten 2013. Klabbes meddelande till truppen var att det inte spelade någon roll vilka dom var och vad dom gjort tidigare. Om dom skulle spela fick dom ”… fan visa att dom vill…”.
Klas Ingesson stod för kampvilja, viljestyrka och kärlek till spelet. Vi har alla upprepade gånger hört hur viktig hans inställning var för stämningen och inställningen i den gulsvarta truppen. Ingen i truppen kunde med att klaga över småsaker när managern är såpass sjuk men ändå jobbade på utan att klaga. När han ramlar och bryter armen och istället för att beklaga sig vill diskutera matchen han tvingades lämna för att åka till sjukhuset. Hans styrka i sjukdomen har varit och är fortfarande inspirerande men jag anser det vara orättvist mot Ingesson att minnas honom för detta. Cancer eller inte cancer så var hans inställning helt enkelt bara så som han var. Kampen och viljan. Klabbe var bara Klabbe. Att han dessutom hade cancer bara förstärkte och förtydligade hans inställning för omvärlden och dom han inspirerade.
Klas Ingesson är inte den ende tränaren i Allsvenskan som varit en karaktär men Klabbe är den enda tränare och manager som jag verkligen respekterat både som yrkesman och människa.
Jag har aldrig känt att han dolt sin åsikt, sin glädje och besvikelse. Aldrig har jag hört honom säga en sak men mena något annat.
När andra säger att man skall kämpa kan det uppfattas som en klyscha, när Klas Ingesson sa det så visste man att han menade det.
Jag vet inte någon som på samma sätt, med sin totala hängivenhet och självuppoffring, förkroppsligat Elfsborgs ledord: Vi tillsammans.
Jag känner mig oerhört priviligierad över att ha fått ha Klabbe i min förening.
I slutändan är det bara detta jag vill säga:
Jag kommer för alltid att stå upp för Elfsborg.
Och jag kommer för alltid att stå upp för Klas Ingesson.
