Krönika: Jag lider med fansen
Två genomusla insatser av det svenska landslaget och sommarens stora fotbollsfest är över för de blågula supportrarna. Det är ingenting annat än fullständigt bedrövligt.
Fem dagar. Så länge varade Sveriges EM-äventyr den här gången.
En blågul svärm av partytörstande svenskar har under de senaste dagarna tagit över gatorna i både Paris och Toulouse med sång och dans från morgon till kväll. Allesammans har haft en och samma dröm – att få vara en del av en mirakelsommar.
Det svenska landslaget stod för en kollektivt magnifik insats i mitten av november på Parken i Köpenhamn när Danmark besegrades i det avgörande playoff-mötet. Just den matchen har etsat sig fast i minnet hos de svenska fansen som nu vallfärdat till Frankrike med förhoppningar om någonting stort. Istället har de blivit bemötta av ett bedrövligt landslag utan några som helst intentioner.
Inför öppningsmatchen mot Irland på Stade de France talades det om hur stora siffrorna skulle bli efter show av favoriterna Zlatan Ibrahimovic och John Guidetti. När slutsignalen ljudit inne på den franska nationalarenan hade Sverige haft noll skott på mål, men ändå lyckats få med sig en poäng trots underläge tack vare ett självmål. Stämningen efteråt var till en början lågmäld. Det märktes tydligt att det inte var varken ett resultat eller matchbild som någon förväntat sig, men samtidigt var det svårt att vara besviken då det mycket väl hade kunnat sluta med förlust.
Nya tag mot Italien fyra dagar senare i Toulouse sades det, som trots sin fina insats mot Belgien inte kändes som ett omöjligt lag att besegra. De blågula supportrarna hade under dessa dagar laddat batterierna och återigen fått upp hoppet. Hela staden gick i Sveriges färger och inne på arenan var det tokdominans på läktarna från svenskarnas sida.
Till en början såg det lovande ut. Sverige såg åtminstone ut att ha en spelidé och försökte bryta sig igenom italienarnas kompakta försvarsspel, som mycket väl kan vara mästerskapets mest väldisciplinerade. Men inte heller den här gången skapades några målchanser och med två minuter kvar att spela tog Éder vara på matchens bästa läge då han letade sig in från kanten och avslutade lågt. Andreas Isaksson var chanslös och ett underläge var ett faktum. Några fler mål blev det inte och feststämningen bland fansen förbyttes mot sorg.
Jag lider med dem. Den tid de offrar och de pengar de betalar för att närvara. Och vad får de tillbaka av laget? Precis ingenting.
Direkt efter matchen pratade spelarna om att de måste höja sig mot Belgien och att hoppet om avancemang fortfarande lever. Givetvis måste de säga så, någonting annat finns inte. Men tror de verkligen på det själva? Inte en chans. Alla vet att det är kört. Sveriges tid i EM är över och det är verkligen inte med någon heder i behåll man återvänder hem.
Vad hände egentligen med allt prat om förra sommarens U21-guld i Tjeckien och den nu söndertjatade matchen mot Danmark? Sverige skulle ju bevisa för omvärlden att man är ett lag att räkna med, trots den tuffa gruppen man hamnade i. På två matcher har man inte haft så mycket som ett skott på mål och båda tillställningarna kan enklast beskrivas som gigantiska sömnpiller.
Zlatan Ibrahimovic har under våren gång på gång lyft fram sig själv och framställt sig med ett gudaliknande fenomen. Mot både Irland och Italien har han inte varit någonting annat än en medelmåtta och inte ens han själv kan finna några ursäkter för det. Det går inte att prata bort vad han presterat för Paris Saint-Germain under den gångna säsongen, men hitintills har vi inte sett några spår av den Zlatan Ibrahimovic som hela fotbollsvärlden ständigt hyllar. Som lagkapten hade jag förväntat mig betydligt mer än så av honom, och jag är väl medveten om att spelarna omkring honom nu inte håller samma nivå som de han spelat med till vardags i Paris. Men ändå, han kan betydligt bättre än så här.
Personligen har jag aldrig varit någon större beundrare av varken det svenska landslaget eller Zlatan, och det kommer jag aldrig heller att bli. Men jag vet hur det är att hålla på ett lag och det gör ont i mitt supporterhjärta att tvingas se hur alla dessa glada och hoppfulla ansikten förbyts mot hängande mungipor och tårfyllda ögon. För jo, det fanns faktiskt de som grät av besvikelse efter matchen mot Italien. Jag hoppas av hela mitt hjärta att samtliga i det svenska laget tar sig samman och står för en bragdinsats på onsdag mot Belgien, men det kommer inte att ske. Det är aldrig fel att drömma och hoppet är det sista som överger en sägs det, men i det här fallet är historien redan skriven och det gör som sagt ont i mig.
Avslutningsvis vill jag påpeka att majoriteten av de som rest ner förmodligen ändå har det fantastiskt roligt. Åtminstone verkar det så av det man sett och hört så här långt. Dagligen är det fester och stämningen håller verkligen världsklass. Det är enbart de irländska fansen som kan mäta sig med de svenska, som återigen bevisat vad de går för när det vankas mästerskap. Att fansen har roligt ursäktar dock inte det vi sett, eller kanske inte sett är en bättre benämning, av spelarna på planen. Den här sommaren är det inte Zlatan Ibrahimovic eller Emil Forsberg som är stjärnorna, det är fansen.
