Krönika: Jag tror fortfarande på Thelin
"Vi ligger på 10: e plats i tabellen och kraven är nu enorma."
I likhet med dom två senast föregående säsongerna har 2019 utvecklats till en övning i att hantera frustration för alla gulsvarta supportrar. Att ladda upp bara för att för att tvingas beskåda hur vårt lag förlorar. Den 8: e förlusten det här året. Igår förlorade vi dessutom med 2 mot 0 och fick med andra ord utstå den ytterligare frustrationen att inte få se bollen hamna i ”rätt” nät.
Det bästa jag kan säga om matchen igår var att Elfsborg inte gav upp. Vi kämpade på, vi pressade så mycket vi klarade av och vi gav det vi kunde fram till slutsignal. Det räckte dock inte. Jag tycker att vi vid det här laget borde kunna lyckas med mer men vi måste också minnas att vi i dom senaste fem matcherna mött AIK, Hammarby, Kalmar FF, Djurgården och Norrköping. Av dessa ligger tre i topp fyra just nu och alla utom Kalmar FF befinner sig över oss i tabellen.
Vi är starkare på planen nu än vi var tidigare men självförtroendet för laget i stort behöver fler segrar och då allra helst flera i rad. Så sett är det oturligt att vi fått möta så många svåra motståndare i rad och det gör det extra viktigt att kämpa ännu hårdare för att besegra dom lag som är att räkna som svagare i årets tabell.
När vi går in i 20: e omgången har vi 5 segrar, 6 oavgjorda och 8 förluster. Vi ligger på 10: e plats i tabellen och kraven är nu enorma. Det är ett tillstånd vi upplever för 3: e gången på lika många säsonger. Men hur ligger vi till jämfört med dessa mörka år?
2017 var att klassa som den spelmässigt svagaste säsongen under 2000-talet och den kändes då som en anomali. Ända tills vi upplevde 2018 som var den svagaste säsongen vi upplevt sedan vi tog oss tillbaka till Allsvenskan. Vid samma period dessa år hade vi förlorat 7 respektive 10 matcher. Samtidigt har vi nu 5 segrar mot 7 och 4 respektive.
Med andra ord är 2019, i det här läget, den resultatmässigt näst svagaste säsongen på väldigt lång tid. Men trots dessa nedslående siffror kan jag inte påstå att det är samma känsla kring Elfsborg som det var då. 2017 var nattsvart och totalt låst och som bekant fick vår tränare sparken mitt under säsongen. 2018 var Thelins första år och det mesta handlade om att bygga upp och förändra. Nyskapande stod på agendan och det var tydligt att det krävde sin tid.
Nu är vi på andra hälften av Thelins andra säsong som tränare för Elfsborg och nu borde idéerna sitta som gjutna. Ändå har vi, som sagt, fortfarande tillräckligt med problem för att det skall finnas oro.
Någonstans känner jag kanske att jag borde ropa efter en avgång eller något annat som innebär en motsvarande radikal förändring. Jag har gjort det förut så varför inte nu? Kanske är det för att Elfsborg trots allt ser starkare ut än dom två dystra åren? Kanske är det för att jag inte tror på att byta tränare i tid och otid (om det nu inte är nödvändigt)? Bidragande faktorer absolut men det stora skälet är något annat.
Jag finner att jag trots allt fortfarande har förtroende för Thelin och hans idéer. Jag tror att han har förmågan att kunna leda Elfsborg till framgångar och som allra minst att i år hålla oss kvar i Allsvenskan. Mitt förtroende är inte oändligt och kommer bara bli tunnare ju närmare kvalplats vi kommer och om vi bara precis klarar oss kvar kommer det vara väldigt hårda krav inför säsongen 2020. Men ändå kan jag bara vara ärlig.
Jag tror fortfarande på Thelin.
