Krönika: Jag vill leva i Europa
"Två målchanser – ett ledde till mål. Hela skillnaden mellan himmel och helvete", skriver Gustaf Nilsson i en krönika om Djurgårdens Europaavancemang.
Klockan 17.03. Fågelarenan i Kalmar. Kvar på läktarna står tusentals djurgårdare och skanderar om att ingen vill åka hem. Vi vill stanna kvar precis här i den där känslan av att ha bärgat en Europaplats. Något som vi drömt att göra i 10 års tid. Något vi befarade skulle dröja.
Kim och Isak hyllades. Super-Bo bjöd på show. Kerim Mrabti dog igång D.I.F. och någon utbrast spontant på läktarplats ”fy fan vad mäktigt”. Det kändes som en kväll där de som outtröttligt åkt flera varv runt jordklotet i JK-buss äntligen belönades (kolla in hyllningarna här!)
För ska jag var helt ärlig var jag orolig på förhand att vi skulle missa den där tredjeplatsen. Att en dålig avslutning skulle sudda ut allt annat med en enda förlust. Och hela säsongen ställdes till sin spets i den 29:e minuten. När Isaksson gör en omöjlig räddning och Hallberg bränner skottet över från nära håll. I kontringen efter gör Mrabti målet som gjorde att vi fick andrum.
Två målchanser – ett ledde till mål. Skillnaden mellan himmel och helvete på kort sikt. Det blev himmel och jag är övertygad om att i alla 10 bussar som rullade från Kalmar efter matchen så snackades om drömresemål och motståndare i Europa.
Även om det är surt att säsongen är slut (jag skulle lätt ta 15 omgångar till) och vintermörkret kommer oroväckande snabbt kommer vi få ett ångestfritt uppehåll. I stället kan vi följa hur nästa års trupp formas – en trupp som ska ut i Europa. Bara tanken på att vi i sommar sitter på ett torg i en europeisk storstad med tusentals djurgårdare gör mig glad.
Precis som Arja Saijonmaa vill jag leva i Europa. Väl där ska vi ha en oförglömlig fest. Tack för den här säsongen, Djurgårdsfamiljen. Nu ser vi fram emot nästa!
P.S. Glöm inte att teckna säsongskort och medlemskap i Järnkaminerna D.S.
