Krönika: Jens G – ur rätt perspektiv
HBK:s väg från etableringsfas till sönderfall.
Så blossade den nyligen upp igen, den ständigt återkommande debatten om Jens Gustafsson. Och nej, allt var inte bättre på Jensas tid och det förekom mycket kritik även då. Bl. a från undertecknad som ofta gnällde om att han borde ha försökt ändra mer när spelet inte fungerade. Men som jag ser det måste hans gärning också sättas in i ett historiskt sammanhang som belyser utvecklingen för Halmstads Bollklubb under 2000-talet.
Ett årtusende som började på allra bästa sätt med ett guld som säkrades på klassiska Ryavallen den 29 oktober. 2004 blev guldet till silver när Niklas Skoog föll lätt på Malmö Stadion. Men redan 2005 och 2006 började problemen komma med kamp i botten av tabellen för HBK. Efter ett par ”mellanår” -07 -08 var det dags för bottenstrid igen med en slutlig trettonde plats 2009 och en tolfte plats året därpå när ”Lasse Gas” tagit över efter Janne Andersson. Och så kom då 2011 det som man knappt trodde var möjligt: HBK degraderades till Superettan efter 19 raka allsvenska säsonger.
Jens Gustafsson tog över ett lag i ruiner sommaren 2011 och med de förutsättningarna och 7 poäng inspelade hade nog ingen tränare i världen klarat att rädda HBK kvar. Året efter blev det återkomst direkt till finrummet. Via kvalvinst räddades kontraktet 2013 och 2014 började den så kallade ”etableringsfasen” ge sig tillkänna på allvar. The rest is so to speak ”history”. Janne J åkte ner, sedan upp och sedermera österut medan Igor Krulj började som Janne men därefter slutar likheterna.
Och vad är analsysen av allt detta då? Det jag ser är en gradvis nedåtgående trend mot där vi befinner oss idag. Återkommande bottenstrider under 00-talets andra hälft resulterade till slut i en degradering till Superettan. Efter återkomsten och den lovande säsongen 2014 har vi haft allt svårare att hävda oss. 2017 var första gången på ca. 50 år som HBK åkte ur högsta serien direkt efter att man tagit klivet upp. 2018 var första gången som laget under samma period inte klarade av att omgående studsa tillbaka. Och alla vet var vi befinner oss just idag.
Jens Gustafssons tid i HBK sammanföll med den första hälften av 10-talet och det är ur dem synvinkeln som den kritik som fanns mot honom måste ses. Då kändes det fortfarande självklart att HBK skulle vara i Allsvenskan och man ville inte höra talas om några ”etableringsfaser”. För HBK var ju redan ett etablerat allsvenskt lag som råkat ut för det lilla missödet att åka ner i Superettan en säsong. Och de riktigt naiva (mig själv inräknad) drömde till och med om att vi skulle kunna vara med och utmana däruppe igen. Det som man sedan också trodde var själva tanken med värvningen av Janne Jönsson.
HBK:s spel kritiserades även på Jensas tid men det var främst i Allsvenskan 2013 när HBK kämpade för sin överlevnad. Sett till de resultat han uppnådde, hur spelet växte fram, de värvningar han gjorde och hur spelarna utvecklades och gick vidare till större klubbar (tyvärr utan att Klubben fick betalt) så gjorde Jens tveklöst det riktigt bra - trots att han då ”bommade” Marcus Antonsson.
Utvecklingen därefter har tyvärr varit ett gradvist sönderfall vilket också ger perspektiv på Jens Gustafssons tid i Halmstad. Men snart måste något hända för att denna ”utveckling” inte ska fortsätta med ett fritt fall ner i Söderettan – i bästa fall.
