Krönika: Kämpaglöd i bengalrök
När det verkligen gällde då visade Elfsborg varför dom fortfarande kan titulera sig själva som svenska mästare
1975 publicerades Stig Cleassons roman ”På palmblad och rosor”. I denna förträffliga roman, som enligt mig endast överträffas av ”Vem älskar Yngve Frej” stöter huvudkaraktären på en målvakt som fått sitt smeknamn Sållet på grund av sina idrottsliga prestationer.
Under dom första minuterna av första och andra halvlek av matchen mot Helsingborg kom jag osökt att tänka på detta. Nu är det inte en helt direkt bild av matchen då Kevin Stuhr Ellegaard enligt mig var den enskilt bäste spelaren i Elfsborg under nästan hela matchen. Men det är vad som hände med backlinjen, för den läckte verkligen som ett såll. Ärligt talat var jag då och då nästan osäker på om vi överhuvudtaget ställde upp något försvar förutom Johan Larsson och sedan om dom alls kommunicerade med varandra. Helsingborg tog över bollen varenda gång som vi ens närmade oss mittlinjen under första kvarten och dom nådde varenda gång hela vägen ner till vårt målområde och hotade att omedelbart ta ledingen. Ellegaard kämpade dock tappert och lyckades hålla nollan.
Det tog nästan femton minuter för Elfsborg att lyckas nå hela vägen fram till Helsingborgs mål och ytterligare en dryg kvart innan Lasse Nilsson tryckte in ett underbart och efterlängtat mål. Enskilda spelare hade då haft en hyfsad till bra första halvlek men det var mycket som saknades i spelet. Det läggs en enorm tyngd på att slå iväg långa passningar men allt som oftast går bollarna till en spelare som står ensam och som därmed nästan alltid tappar den till en motståndare eftersom få eller ingen kommer för att hjälpa till. Det sköna och snabba passningsspelet som lurar bort motståndarna samtidigt som kontroll hålls över bollen var som bortblåst förutom några sekunder i andra halvlek.
Jag vill inte påstå att lösningen är att lägga ner långpassningarna men det jag säger är att om mittbackarna passar bollen fram och tillbaka några gånger och sedan drar i väg den in i en gröt av spelare varenda gång så finns det dels ingen ordentlig kontroll och ingen överraskning.
Att varenda gång inleda anfallen med dessa i många fall onödiga passningar (onödiga eftersom dom inte på minsta sätt får motståndarna att dela upp sig) ger motståndarna möjlighet att ställa upp sitt försvar och förbereda sig på att ta tillbaka initiativet. Det saknas fantasi och det saknas överraskning.
Hur som helst så gick vi till halvleksvila med en 1-0 ledning. Vilan kom att bli flera minuter längre på grund av att Helsingborgsklacken bestämde sig för att förstöra för alla genom att bränna av bengaler och annat skräp och dölja halva planen i en rosaröd dimma. I mina ögon är denna syssla så obeskrivligt idiotisk och onödig att jag saknar ord för att beskriva det. Det tjänar inget som helst syfte. Det var ju inte direkt som om dom hade något att fira eftersom deras lag inte bara låg under utan sannolikt också blivit bortspelade från guldet.
Än mer frustrerande var att se hur en hög med vakter stod nedanför deras läktare och gjorde ingenting.
Vad sägs om att ge befogenhet till säkerhetspersonal att stoppa dessa idiotier. Inför en nolltolerans för bengaler, knallskott, maskeringar och så vidare. Inför hårdare kontroller vid insläppet och avvisa omedelbart dom personer som ändå lyckas smuggla in och tända dessa djävulens påfund. Om du inte befinner dig i fara för ditt liv och behöver markera din position för räddningsflyg så finns det ingen anledningen, jag säger igen INGEN ANLEDNING, till att tända en bengal.
När matchen äntligen började igen verkade tyvärr bara ett lag vara medvetet om det för Helsingborg fick omedelbart till ett farligt anfall och strax stod det 1-1.
Spelet från Elfsborgs sida haltade ordentligt efter detta. Den styrka och anfallsglädje som uppstått efter målet var borta och det var tungt. Vi på guliganläktaren gjorde vårt bästa för att vråla igång spelet igen. Sedan hände det. Sebastian Holmén, vars insats i försvaret med bland annat ett antal farligt lösa bakåtpassningar inte varit på topp, stoppar ett farligt anfall och blir utvisad för besväret. Detta kunde ha varit dödsstöten för matchen men Elfsborg gjorde det enda rätta och anpassade sig efter situationen.
Helt plötsligt tog hela laget ansvar för spelet över hela planen. Smarta passningar slogs och bollen stals från gästerna. Med en man mindre spelade Elfsborg som ett lag och vilket lag sedan. Aldrig har jag sett Elfsborg förvalta ett numerärt underläge på ett så bra sätt. Det var faktiskt så att när matchen blåstes av så var det Elfsborg som hade matchen i sitt grepp och missgynnades av att det var för få minuters tillägg.
Det som kunde ha blivit ännu en misslyckad match blev i slutändan, åtminstone för mig, en av dom mest spännande matcherna i årets allsvenska med en underbar stämning på guliganläktaren kämpaglöd på planen.
När det verkligen gällde då visade Elfsborg varför dom fortfarande kan titulera sig själva som svenska mästare och med en nystart inför nästa år så tror jag att det inte kommer dröja särskilt länge innan vi åter kan lyfta Lennart Johanssons pokal.
PS
Inför nolltolerans mot bengaler, knallskott, maskeringar och alla andra liknande dumheter på samtliga svenska arenor nu genast. Det är dags att det görs någonting åt detta nu.
