Krönika: Kan vi få börja drömma igen?
Nytt år och en ny säsong ligger framför oss. Vad är det för år vi har framför oss?
Jag minns hur tankarna gick inför 2004. Ni vet den där säsongen efter dubbla guld och en tvist med Stockholms Stad som ledde till att Djurgården började spela poker med länet och som i sin tur ledde till att laget flyttade till Råsunda. Enda gången jag haft säsongskort på den arenan.
Jag minns hur man drömde om Champions League och givetvis ett tredje raka SM-guld. Men spelare försvann, tränare försvann, lite av glädjen försvann och det blev en fjärdeplats och jag var otroligt missnöjd.
Vad vill jag säga med det här? Att jag saknar den känslan. Ja, inte Råsunda-känslan alltså.
Wille Bäckström sade i 08 Fotboll att djurgårdare är smartare supportrar än gnagare. Willes empiriska studie (?) kanske stämmer och faktum är att jag upplever många djurgårdare som väldigt förstående till hur föreningen mår rent ekonomiskt och hur det avspeglar sig på sporten.
Vi vet alla om vilket ekonomiskt stålbad Djurgården har gått igenom. Man har plockat in en tränare som är expert på att förvandla sand till… Ja inte direkt till guld, men till brons i alla fall. Därefter har man värvat efter plånboken, så smart man kunnat.
Det blev en sjunde placering i Allsvenskan och mycket talar för att det blir något liknande i år. Och det har jag förståelse för.
Men sedan när började supportrar tänka realistiskt?
Missförstå mig rätt. Jag gillar tanken på att de flesta djurgårdare är ödmjuka och jordnära, men för mig handlar sport om att vinna. Att våga satsa, att våga dansa på den styva linan och att ge folk något att hoppas på, något att drömma om.
Jag drömmer inte ens om SM-guld längre för det är så förbannat orealistiskt.
Jag vill drömma igen. Jag vill ha lite berg- och dalbana. Kalla mig idiot, men jag vill inte ha massa tomt prat om att DIF ska bli ”Skandinaviens största klubb inom fem år”, jag vill ha ordentliga satsningar och en nypa hopp.
Med allt det sagt har jag ändå en stor tilltro för Super-Bo, Pelle Olsson och arbetet man gör. Jag vet, ambivalent supporter är bara förnamnet.
Och hey, vi kanske blir sexa i år.
Gott nytt år, djurgårdsvänner.