Krönika: kramgoa låtar
"När vi två år senare åter sitter i en sjunkande SuperEttan-båt känns det inte riktigt som läge för Tony att slita av sig kavajen och börja svänga dom lurviga till tonerna av Lasse Berghagen."
”Strategin är tydlig – HBK bygger framtida framgång genom unga talanger som ska få rätt förutsättningar för att utvecklas i Halmstad.
Det har varit påtagligt på flera håll redan i år att strategin är rätt. HBK är inte klubben som kan värva in storstjärnor utan det passar mycket bättre att vara en klubb som utvecklar och förädlar talanger. Det har varit en häftig utveckling redan i år, där förstås Sead Haksabanovic är det mest talande exemplet. En annan del i strategin är att erbjuda långa kontrakt till de spelare som klubben verkligen tror på.
– Det handlar om kontinuitet och arbetsro, vilket också är anledningen till att vi vill knyta upp Igor Krulj på lång sikt och ge honom och truppen förutsättningarna att lyckas kommande säsong, oavsett om det blir Allsvenskan eller Superettan, konstaterar Tony Karlsson, ordförande i HBK.”
Så stod att läsa på hbk.se förra veckan i samband med att talangerna Isak Harrysson 16 år, Isac Larsson 16 år, Emil Tot Wikström 18 år och Rasmus Wiedeshelm Paul 18 erbjudits A-lagskontrakt. Men vad innebär egentligen ett A-kontrakt i HBK? Redan sommaren 2016 flyttades nämligen RWP upp i A-truppen enligt uppgift. Inför årets säsong lånades han ut till Landskrona BoIS i div 1 där det inte blev någon speltid alls. Adrian Hallsö och David Struski Persson fick också s.k. A-kontrakt ifjol sommar men bara ett drygt halvår senare fick de lämna för Halmia respektive Tvååker i division 2. Ardian Berisha? Hittills inte en minut i seriespel! Så i vilken utsträckning signalerar egentligen ett kontrakt med A-laget att spelaren verkligen är med och konkurrerar på seniornivå?
Att det varit påtagligt redan i år att strategin är rätt känns också som en sanning med modifiaktion. Självklart ”hatten av” för Sead Haksabanovic och Isak Pettersson har tveklöst visat sig hålla för Allsvenskan. Men för mig innebär en framgångsrik strategi att man lyckas uppnå sina uttalade mål och ambitioner med hjälp av den valda strategin. För Halmstads del har det inte varit någon tvekan om att MÅLET varit nytt allsvenskt kontrakt och visionen är ”en stabil allsvensk förening” år 2020. Jag håller med om att talangutveckling är rätt väg för en klubb som HBK men även 2015 satt jag och tröstade mig med att vi hade flera unga talanger på gång och att framtiden såg ljus ut. Så när vi då två år senare åter sitter i en sjunkande SuperEttan-båt känns det inte riktigt som läge för Tony att slita av sig kavajen och börja svänga dom lurviga till tonerna av Lasse Berghagen (att göra ”en Bosse Andersson”, reds anm.) Talangutvecklingen måste också kombineras med en väl fungerande scoutingverksamhet och inte minst ett genomtänkt kontraktsskrivande. De senaste årens alla brutna kontrakt (senast Nikolai Alho) och det faktum att årets succéman Isak Pettersson sitter på ett utgående indikerar att det finns en del kvar att jobba på där. För mig är dock EN strategi väldigt tydlig och det är att man inför den stundande degraderingen vill sätta fokus på något annat: 2015 var det den sanerade ekonomin, i år är det talangutvecklingen och att man bygger på lång sikt. I det okritiska förhållningssättet hittar vi nog också en del av förklaringen till att HBK nu är tillbaka på samma ruta som år 2011 med en ny ”Jensa” vid rodret. Med den skillnaden att då var det första gången på 19 säsonger som klubben fick lämna Allsvenskan – nu är det andra gången på fyra.
Igor Krulj blev det väntade (läs: trygga) valet av tränare inför kommande år och jag säger inte att det är fel. Däremot kan ingen påstå att det motiveras av uppnådda resultat. För anledningen till förändringen på tränarposten i somras sades vara att den ansågs skapa de bästa förutsättningarna för att klubben skulle stanna kvar i Allsvenskan. Nu förstår vi att den egentliga anledningen var att Janne Jönsson kanske inte matchar profilen ”en ung och modern tränare som helt ligger i linje med framtidsarbetet i ”HBK2020”. Givetvis skrivet med glimten i ögat av mig men ändå relevant gällande parametrar som konsekvens och trovärdighet. Men för ”kontinuitet och arbetsro” har man nu alltså signat Krulj ”på lång sikt”. För mig signalerar kontraktslängden mer att ”vi trivs bra med varandra så nu ger vi Igor chansen och så får vi se hur det funkar”. Återigen kan frågan ställas om man verkligen gjort en djupare analys av vad som är den absolut bästa framtidslösningen för klubben.
HBK 2017 framstår fortfarande mera som ”kramgott” än professionellt. Och även om parametrar som trivselfaktor och förtroende också är viktiga byggstenar så återstår det att se om det är tillräckligt för att föreningen ska sluta gå i cirklar och börja röra sig framåt. Att man i sommar/höst börjat knyta upp yngre, utvecklingsbara spelare på lite längre kontrakt är i varje fall ETT stort steg i rätt riktning.
