Krönika: Kvällen då SFGD fick en större betydelse
"När vi stod där på läktaren, drygt 21 000 djurgårdare, och sjöng ”Sjung för gamla Djurgårn” kändes det som texten fick en ännu större betydelse", skriver Gustaf Nilsson i en krönika efter Malmö-matchen.
Att gå upp i morse kändes som dagen efter en derbyförlust. Tomheten. Att vara så nära tre, välförtjänta, poäng men ändå tvingas bevittna hur Malmö på ett patenterat sätt avgör matchen med matchens sista anfall. Trots tio man på planen efter Rosenbergs armbåge (fem matchers avstängning?). Trots att Djurgården fick en straff i första halvlek. Trots att stämningen inne på Stockholmsarenan långa stunder var elektrisk.
Direkt efter målet infann sig en känsla av apati hos. Inte för att vi inte åkt på tuffa förluster de senaste tio åren. Men att bli luttrad och acceptera förluster vore närmast att ta efter drag från en lillebror på söder. Därför kändes det helt naturligt att efter slutsignalen hylla spelarna som var – om möjligt – ännu mer plågade än supportrarna. Det kändes som det spelmässigt inte gick att kräva mer av att ett lag med nyckelspelare som Magnus Eriksson och Jonas Olsson borta. Marginalerna grinade Djurgården illa den här kvällen. Någon annan kväll är det tvärtom.
När vi stod där på läktaren, drygt 21 000 djurgårdare, och sjöng ”Sjung för gamla Djurgårn” kändes det som texten fick en ännu större betydelse.
Sjung när vi har vinst på gång
och sjung när det går snett.
Så länge gamla Djurgår´n finns känns livet ändå lätt!
För även om guldchansen definitivt försvann med baklängesmålet på stopptid blåser det vindar i klubben som vi saknat. Det är ett lag som dominerar mot Malmö och är fortfarande i allra högsta grad med i racet om EL-kvalplats. Drömmen om att få resa ut i Europa med Djurgårdsfamiljen och skörda nya framgångar. Eller som SFGD så bra sammanfattar det.
Visa folk att blåa ränder,
dom går aldrig ur!
Vem som vill kan sticka upp,
men vi är nummer ett!