Krönika: Låt det myllra åt alla håll
"Nu kan vi koka ner hela vårt år på Stockholmsarenan till en enda match. Vad som hänt tidigare och vad som än händer i Kalmar är det på söndag vi ska krama ut det sista av stämbanden", skriver Gustaf Nilsson i en supporterkrönika.
Första gången du går bort till en ståplatsläktare. Kanske har du tidigare gått med familjen, men har länge sneglat bort mot myllret, flaggorna och sången. Sen går du bort och känner hur du plötsligt är ännu större en del av gemenskap där ni delar glädje och sorg.
Jag minns inte exakt när jag stod i klacken första gången. Troligtvis i mitten av 00-talet. Troligtvis mot Trelleborg eller Häcken. Men jag minns att jag tappade rösten tidigt och bestämde mig för att bli kvar på Sofiasidan även i fortsättningen.
Det blev tio år av nya vänner, brustna drömmar, målras, halvtidsöl och tomhet. Vinster du fått uppleva. Förluster du kan vara utan.
På samma sätt myllrade hela arenan åt alla håll i ett öronbedövande inferno när vi pressade Malmö hemma. På samma sätt stod vi där fullständigt tomma när ett obegripligt baklängesmål kom på stopptid.
Men. Nu kan vi koka ner hela vårt år på Stockholmsarenan till en enda match. Vad som hänt tidigare och vad som än händer i Kalmar är det på söndag vi ska krama ut det sista av stämbanden. När du går till matchen på söndag. Tänk då att det kommer dröja ett halvår innan du får gå samma promenad. Använd den insikten till att sjunga in tre poäng i årets sista match.
Låt det myllra på Sofia och Slaktis. Låt det myllra åt alla håll!
